vad jag menar:

Det är det här jag menar och nu använder jag någon annans ord, men det blir bra jag lovar.

Carl Erland Andersson skriver i gårdagens GP om privatlivets skymmande av kvinnliga konstnärers verk:

"Är det bara nördar som bryr sig om vad de kvinnliga konstnärerna skapar? Privatlivets sötma verkar locka intelligentian mer.

Joan Didion? I Sverige har ingen tidigare - utom ibland jag, och några andra nördar - brytt sig speciellt om hennes lysande författarskap; romaner, reportage, essäer. Tills hon skrev en sorgebok om sin dotters död, och sin mans. Den är säkert bra, jag har inte hunnit läsa den än, men den behandlar främst hennes privatliv. Den enda sötma som numera tycks locka den svenska intelligentian. Samt - kanske - förlagsvärlden. För man tänker väl inte uppmärksamma essäerna?
Barbro Alving? Bang. En feministisk tidskrift tog hennes signatur som namn, vilket är trevligt. Annars nämns hon aldrig. Ett visst intresse glödde till då delar av hennes dagböcker publicerades, var det i början av 90-talet? Ty där kunde man bland annat läsa om hennes prestationsångest och alkoholproblem. Hennes journalistik? Glöm den. Hon var en ohyggligt bra reporter, en av de bästa, vilket den som gräver lite i bibliotekens magasin kan förvissa sig om. Alltså har man inte en tanke på att ge ut ett nytt stort urval.
Sylvia Plath? Åh, hennes man var otrogen, och hon begick självmord! Det enda man inte intresserar sig för är hennes poesi.
Om detta är ett slags medial-feministisk strategi - att kvinnliga konstnärers identitet enbart kan relateras till deras privatliv - vägrar jag förstå den."

läs på GP

stackars män


jag ska fan tänka lite till på det här men nu funkar inte hjärnan just som den ska. åtminstone inte som jag vill at den ska göra. men det är något med resonemanget som hänger ihop och liksom klistrar sig fast i mig eller i varandra.

jakten går vidare. musiken är tyst idag.

photogenique, någon?

varför ser jag såhär konstig ut på alla kort?

wendy + elvis = sant!

det gäller den där frustrationen igen, ni vet den som jag ständigt återkommer till,
och jag hittar ju såklart kassetten där wendy james från gamla transvision vamp sjunger låtar elvis costello skrivit just till henne. hennes röst är en sån där röst som tar plats den liksom sveper in eller över rummet inte som en dimma utan mer som en ångvält överallt överallt. hans återhållsamhet förstärker bara det där vad det nu är jag gillar men jag gillar det som fan! ni måste bara lyssna, hör här:


I've grown so fond of gravity
Sometimes I like to breathe
And now that I've got used to it
I find it hard to say
"I will be leaving"

jag får gåshud av det där gåshud över hela kroppen och kan inte alls koncentrera mig på det jag borde nämligen att författa ett stycke feministisk luciavers som ska framföras för studenter imorgon.melodin är den gamla slagdängan "Ska bli sjuksyster jag, tralala" om ni minns, och än så länge har jag författat följande:

ska bli lucia jag tralala

det är fan inte mycket alltså och jag kan ju inte stå där och skämmas imorgon med ogjord vers! så om det är någon som har några tips är det bara att trala på, jag tar tacksamt emot allt jag får. ett annat dilemma är att jag inte äger några vita kläder men räknar kallt med att få låna vit prästkrageskjorta (jakob?) och ska inhandla röda band att ha i midjan. det kommer bli hur snyggt som helst och då är det nog ingen som tänker på att jag står och mumlar orimmad vers.

studenterna är gulliga och har bjudit mig på deras julfest och jag blev aldeles rörd och var tvungen att gå iväg en stund men så är jag ovanligt lättrörd. å andra sidan ska de snart sluttentera så inbjudningen kanske bara var ett otroligt lättköpt sätt att garanera sig ett godkänt. i vilket fall gjorde de helt rätt.
jag gillar ju fester och jag tror de märkte det vid förra tillfället när jag blev full med dom på krogen och var tvungen att ta taxi hem och berättade skrönor om min tid på SprayDate.

jag gillar mitt liv så jag bjuder på det. jag gillar verkligen mitt liv.

I have looked all over the place
But you have got my favorite face

så säger liz och det är sant.

Joho!

det borde man visst man borde verkligen göra alla de där sakerna jag skrev igår att man inte borde. det är ju roligt ju! och en massa andra saker också för den delen.

Look at these my child-bearing hips look at these my ruby red ruby lips Look at these my work strong arms and You've got to see my bottle full of charm

saker att inte göra

-blogga fulll
-supa ner siggg med okända mänskor och outta sitt liv
-fråga saker man inte vill veta svaret på
-spoinera på folkk
-fisa på krogeen högt så alla hör
-låta bliatt gå lägga sig fast man brode
-somna med klädernapå fr man orkr inte ta av
-skcicka sms mittinatt patetitetk
gonatt

morfarn, musiken och London

vad kom först? försöker reda i den där frustrationen nerven jag hela tiden återkommer till den där frustrationen som innehåller på gränsen till något annat något utanför sig självt men samtidigt oförmågan att. jag vet inte vilken oförmågan är men jag vet att den inte riktigt når ut. oförlöst är den.

allt hör ihop. musik och kärlek är samma.

satt häromkvällen och arbetade till musik från för länge sedan och arbetet bestod i att försöka rita en slags karta över hur saker och ting hänger ihop för det är ju så jag föreställer mig världen. och det är ju det jag gör hela tiden jag ritar kartor. och när vi lyssnat klart på både flaming lips och liz phair och pj kändes lite för deppig satte jag på pulp och hade helt glömt bort något viktigt. jag får inte riktigt ihop det för det hänger ihop på så många sätt. men det har med något från för länge sen att göra med morfar och london -93 och nostalgilådan som står under bokhyllan i mitt vardagsrum och ska rensas ut. och kassettbandlådan som står bredvid och väntar på att bli rensad men jag är inte riktigt redo än att ta bort saker och då är jag kanske inte riktigt färdig att lägga till saker heller.

jag åkte till london samma sommar som morfar dog och jag var kanske arton år och alldeles ensam och arg på morfar för att hans död liksom kolliderade med mina semesterplaner för nu kunde jag ju inte vara riktigt glad på min fina semester. jävla gubbe tänkte jag, gud vad själviskt att dö på det där viset. men nu hade han ju gjort det i alla fall. och jag älskade min morfar så. men sen var jag ensam i london på det där bra sättet som jag hade tänkt mig i alla fall men mina nerver satt som på utsidan hela tiden. och när nerverna var där ute måste man som göra av dom nånstans och jag åkte tunnelbana jättelänge till en rätt sunkig krog som nästan bara spelade ace of base och kändes sådär inbodd. där spelade band som liksom triggade igång den där nerven hos mig och jag visste inte alls vilka det var.

men det var pulp i alla fall och jag kom ihåg det igen precis när jag lyssnade på mitt kassettband häromkvällen när jag satt och arbetade.

kvällen som kom efter häromkvällen öppnade jag den där nostalgilådan som jag inte tittat i på så länge. och jag hittade fina affischer och min första lönespec från nån spelning och gamla fotografier på mig själv från just den där sommaren 1993. min kompis karin och jag hade färgat håret likadant och jag minns att jag ville se ut som wendy james. och i den där lådan hittade jag också ett kassetband som jag fick skickat till mig efter att jag kommit hem från london och den innehöll såklart pulp. och jag förstår varifrån den där frustrationen som jag kan höra ibland hämtar upp mig på något sätt.

och nu vet jag att det finns saker i den där lådan jag är beredd att göra mig av med. för jag minns så väl med min kropp precis som en rytm kan sätta sig i kroppen kan föreställningen av ett minne göra det. allt hänger ihop och inget går att skilja från det andra.

This wasn't supposed to happen
I was happy by myself

Det kan inte hjälpas, det måste sägas

det måste bara finnas en plats här för vissa människor. ikväll ägnar jag den platsen åt sånger som finns.

Viva Voce

Liz Phair

Breeders

Throwing Muses

Balsa gliders

Amy Rigby

Tanya Donnelly

Tack Maja jag hittade tillbaka igen

Linda Skugge

Linda Skugge skriver i sin blogg att: "Om alla kvinnor ser till så att de kan försörja sig själva, dvs blir ekonomiskt oberoende av sina män så kan såna här saker inte hända.
Skärp er tjejer. Alla måste jobba och kunna försörja sig. Att skaffa barn är inte yrke som staten ska ge er lön för.
Var inte så naiva. Självklart kommer era män lämna er eller så kommer ni vilja lämna dem. Hur många par är gifta ett helt liv? Dessutom kan mannen dö. Alla kan dö, i morgon. På motorvägen. Så skärp er. Nu!"

Det var oförsonligt, Linda. Nej, jag menar inte att vi ska tycka som om kvinnor som Camilla, hon är inget offer. Eller? Det beror väl på vad det är vi vill uppnå.

På min agenda ligger kvinnors ekonomiska oberoende högt, och i nån slags strävan efter att uppnå det målet behövs inget tycka-synd-om, men inget INTE-tycka-synd-om heller.

Ryckuppdigmentaliteten gynnar inte kvinnor som Camilla, och för att uppnå oberoende för kvinnor i hennes situation behövs nån slags förändring av sakernas tillstånd. Inte bara en förändring av enskilda kvinnors mentala föreställningar om världen och av dem själva som offer. För vad är det Linda Skugge vill att vi ska göra? Ta oss i kragen?

Kragen är tagen i.

Vinnare och förlorare

vi konstaterar alltså att det finns vinnare och förlorare och vinnare är såna kvinnor som georgia. hon blir liksom inte nedslagen av förluster det stärker henne och gör henne på något sätt till en mer värdig vinnare när hon väl vinner och det gör hon, förr eller senare. hon lägger sig minsann inte ner och gråter på köksgolvet och dricker sprit, o nej, hon sväljer klumpen i halsen höjer huvudet tar ett djupt andetag och fortsätter ihärdigare än nånsin fast inte sådär desperat utan lugnt och oerhört fokuserat. hon blicken som fästad vid hosisonten det vill säga den horisont hon vill åt och förvillar sig inte in på sidospår (sidosår?) eller tappar bort sig i irrelevanta detaljer nej då. därför är hon en vinnare.

ibland avskyr jag det med en sådan lättnad men när jag avundas det är det fan ingen lättnad det är en börda så tung så jag får kämpa med att bära mig själv. då vill jag ha skygglappar så jag slipper bli sådär vansinnigt intresserad och liksom inne i detaljerna alla tusen miljoner detaljer som irrar förbi och påkallar min uppmärksamhet och gud vad jag vill uppmärksamma dom.

andra gånger bli jag som uppslukad av den där horisonten och lägger inte alls märke till alla intressantheter som säkert skulle berika mitt liv och som jag kanske missar tänk om jag missar något? man måste alltid ha en utväg en bakdörr att smita ut genom för annars står man där med skägget i brevlådan och kan inte skylla på någon annan än sig själv och det vill man ju inte. bakdörrarna är som en guldkantad tillvaro full av omissade chanser spännande äventyr och konstiga människor man aldrig skulle lärt känna om man inte stuckit iväg, iväg ut till bakdörrslandet.

men själv fattas man på något sätt för man är aldrig där. och just därför beundrar jag georgia hon är liksom där hela tiden hon vet vad hon vill göra och så gör hon oavsett.

trailer

inte riktigt än men ganska snart, så kan det kännas ibland när man liksom är alldeles beredd på den där lilla lilla darrningen som kommer sig eller snarare ska komma sig av något oväntat bra eller dåligt. när saker är liksom avklarade och behandlade och man vet att kommer att hända det är oundvikligt. nu är det en revolution på gång.

stackars män

Jag fick en inbjudan till ett symposium om Fadern. Fadern är egentligen ett stort intresse hos mig, men jag drivs av en slags hatkärlek som är helt ogenomtänkt och går således på magkänslan. iallafall har jag följt diskussioner om fadern rätt länge och lyssnat på/läst hundratals berättelser om det för män oerhört komplicerade förhållandet till fadern. och det är något vajsing med hela resonemanget för det verkar som om dessa män i hela sina liv upprätthåller konflikten med sina fäder för att använda det som ett alibi för sina priviligerade positioner. Dom säger att att, visst, de har mycket pengar, makt och status men ändå är det synd om dom på något sätt, för att deras positioner är ett resultat av det just så outhärdliga i att aldrig bli godkänd av pappa.

Resonemangen är förståeliga utifrån en underdogposition, men fan inte utifrån en stackarsmigjagharsåmycketmakt-position. Att skylla på pappa när det går dåligt kan jag ha sympati för, men att skylla på pappa när det går bra?

Det finns en könsskillnad. Kreatörer av kvinnligt kön tillåts inte göra så. Se efter själv. Kreatörskvinnor med hävdelsebehov gentemot modern presenteras på ett annat sätt. De tas inte på allvar, deras personliga erfarenheter tycks inte alls kunna transformeras till politiska plattformar utan att bli nedgjorda. Kvinnors personliga liv fortsätter att vara just personliga, och får aldrig ALDRIG komma undan kritiken som innebär ett misstänkliggörande av deras agenda. Personlig hämnd kvinnor utför kreativt ligger milsvida från de erfarenheter män har av sina fäder som liksom stärker dem och får dem framåt. Tänk Carina Rydberg, Thorvall, Skugge.


"DÅ januari 2003: möttes Peter Kihlgård och Björn
Ranelid och mansforskarna Claes Ekenstam och
Jørgen Lorentsen i byte runt djupt personliga
erfarenheter men också konstnärliga och
vetenskapliga perspektiv på mannens vara som just
- man. Tänkt och skrivet av män om män - som
män. NU december 2005: återkommer de båda
mansforskarna i en ny spännande konstellation av
författare och konstnärer, allesammans triggade
runt den brännande frågan: Fadern, sonen och den
heliga uppgörelsen? Att vidräkna, frigöras och
undersöka fadersgestalten. Att söka förståelse
genom litteratur och konst. Vad är egentligen en
Far?"

sur i maj

vet inte riktigt vart jag ska göra av den men den vill iallafall vara kvar här tills jag hittat lämpligare hem:

Thursday, May 19, 2005

Faderskapets vedermödor
Läste i Metro häromdagen en så otroligt gullig historia om en stackars pappa som helt nyligen konstaterat att han och andra fäder var så mycket sämre än mammorna på att hantera barnvagn. Han beskrev på ett lite spetsfundigt sätt hur mammor med vagn parerarhinder som om de inte gjort något annat, medan papporna mest velade fram och tillbaka utan att riktigt veta hur de skulle göra (gira?). Att papporna mest var intresserade av barnvagnens tekniska finesser och huruvuda den på ett snitsigt sätt går att fälla ihop. Så den får plats i (sport?)bilen. Den barnvagnsinkompetenta pappan i Metro föreslog att man på föräldrautbildningarna skulle införa kurser i konsten att framföra barnvagn. Det vore väl roligt! Så att de på små skolpojkars vis kan kan sitta där och fnittra åt sin egen tafatthet - på ett nästintill befriande sätt!

Det känns betryggande att någon tar det här med pappors delaktighet i sina barns liv på allvar. Och alla mammor torde dra en lättnadens suck - äntligen, ÄNTLIGEN kan vi lämna över en del av ansvaret för barnen på fäderna! Vad blir nästa steg? En kurs i att knyta skorna på ungarna, så inte telningarna snubblar när de väl lärt sig gå? Vad är problemet egentligen?

Männens tafatthet görs det gulliga anekdoter om, men ärligt talat, det är väl för fan bara att köra? Problemet är väl i själva verket ett helt annat, nämligen att det inte finns så många fäder som överhuvudtaget kör barnvagnen tillräckligt ofta för att få in vanan?

Mammorna har helt andra problem; taskig föräldraförsäkring, 42 timmars hushållsarbete i veckan och ständigt avbruten sömn. Är det någon som fnittrar pojkaktigt? Har vi några putslustiga anekdoter på lager? Kan vi kanske ha en kurs i effektivt hushållsarbete och tips på vart vi kan köpa billiga sömntabletter?

7 pm eternal

fastän klockan inte ens är nio har det hänt två helt olika saker som har försatt mig i två helt olika känslostämmningar och sånt är ju alltid jobbigt. det är liksom som att kroppen ställer in sig (mig) på en frekvens och sen har svårt att ställa om och resultatet blir som när man får in rysk radio i förstärkaren - man blir helt förvirrad och undrar vad man ska ta sig till.

det första som hände var att min dotter som var så väldigt trött imorse när jag väckte henne med helt uppgiven stämma och något lesset i rösten frågade om jag ville höra en rolig historia. det ville jag ju såklart. den var såhär: det var en gång en tjej som hette Ann som samlade på väskor. hon hade alltid en väska med sig överallt. en gång hade hon inte det. då frågade hennes kompis "var har du väskan, Väsk-Ann?". ordvitsar före frukost är inte min grej. men jag blev lite glad.

det andra som hände var att eftersom jag var väldigt trött och lite disträ imorse åkte fast på spårvagnen. det har hänt förut att jag är i min egen bubbla av något och liksom inte tar in vad som händer utanför och därför enbart kommer ihåg att ta fram en tjuga ur plånboken men sen glömmer bort att betala utan sitter/står där fåningt med en sedel i handen som om jag liksom har fastnat eller som om någon har satt mig på paus. detta hände iallafall imorse, och när någon sa "biljetten tack" förstod jag inte vad han menade. Men sen gjorde jag ju det och sa att jag glömt betala. "du ska inte tro att du kommer undan för det!" sa han argt, men det hade jag inte trott heller, jag ville bara tala om att jag inte hade nån biljett. jag blev inte särskilt sur.

han var ju ändå rätt gullig på något sätt, nästan lite rörande i all sin barskhet.

poängen är att jag inte orkar med såna här intensiva känslostormar så tidigt på morgonen (dvs att gå från att vara lite glad till inte särskilt sur).

Oh Juliana!

äntligen har jag hittat rätt och på nytt återupptäckt saker jag gillar: Juliana är tillbaka i mitt liv och egentligen är det som om hon aldrig var riktigt borta och det finns minnen i min kropp som som spritter igen och som får mig att längta efter något jag hade glömt bort att jag längtade efter eller behövde. jag behöver juliana.

du kommer inte förstå vad jag menar, men det gör inget jag känner ingen ensamhet längre. musiken vi lyssnade på finns kvar och juliana fortsätter spela det är som locktoner som om hon vill locka med mig nånstans jag inte varit förut men ändå vet att jag vill vara och liksom omsluten vet jag att jag är där. juliana hatfield är det vackraste namn jag vet, jag kan inte förklara något annat nu. jag blir varm i hela kroppen av detta och sätter låtarna på repeat inne i huvudet på mig själv. när jag klätt av mig och krupit ner under täcket och blundar kommer hon sätta sig på min sängkant och sjunga mig till sömns.

you can always get what you want

Det är något som är viktigt för mig med saker som hör ihop så mycket att de liksom bildar ett eget vara som när man tar bort någon ingridiens upphör att existera. slem är sånt och klet och barn och blandband och mat för det tar liksom aldrig slut det organiserar sig i en evighet. jag gillar klet som blir när man ligger med varandra och allt ens eget sköna blandas med den andras sköna och blir en alldeles egen skönt som sätter sig fast på ens kropp. det är liksom vått och varmt och kallt på samma gång och jag vill ogärna tvätta bort det för det betyder på något sätt att kletet liksom är orent men det är i själva verket alldeles rent och har inte besudlats av någonting utan är bara en stor fläck av det som alldeles nyss var så jävla skönt och jag vill behålla det som minne.

mitt barn är ju ett resultat av ett sånt klet men hon är ju ett alldeles eget klet som liksom för alltid är en del av min kropp fastän jag inte är en del av hennes och som lever ett eget liv och förändras på det där sättet som magiskheter gärna gör. och när hon dör kommer hon ändå alltid finnas kvar, hennes klet kommer att ha haft någon slags verkan på någonting i den här världen och jag kan inte ta bort min kropp från hennes kropp ingen kan göra det.

mina blandband som jag älskar innehåller alla ungefär samma låtar fast i olika ordning och när jag lyssnar igenom dem som är tio år gamla förstår jag vad jag menade eller ville mena även om jag inte längre håller med. nästan varje blandband jag vårdat innehåller breeders canonball fast på olika ställen, ibland redan som nummer två eller tre på A-sidan och ibland som näst sista låten på B-sidan och varje gång betyder hela blandbandet olika saker. det går liksom inte att översätta till CD som ju saknar den organiska förmåga kassettband har. utan canonball skulle inte mina blandband vara mina blandband utan kanske något annat. jag undrar vad?

det är som att tänka på evigheten men jag gör det ganska sällan nuförtiden.

jag tror att man kan få det man vill ha om man vet vad det är och jag är helt säker jag vill ha det där kletiga.