vad jag menar:

Det är det här jag menar och nu använder jag någon annans ord, men det blir bra jag lovar.

Carl Erland Andersson skriver i gårdagens GP om privatlivets skymmande av kvinnliga konstnärers verk:

"Är det bara nördar som bryr sig om vad de kvinnliga konstnärerna skapar? Privatlivets sötma verkar locka intelligentian mer.

Joan Didion? I Sverige har ingen tidigare - utom ibland jag, och några andra nördar - brytt sig speciellt om hennes lysande författarskap; romaner, reportage, essäer. Tills hon skrev en sorgebok om sin dotters död, och sin mans. Den är säkert bra, jag har inte hunnit läsa den än, men den behandlar främst hennes privatliv. Den enda sötma som numera tycks locka den svenska intelligentian. Samt - kanske - förlagsvärlden. För man tänker väl inte uppmärksamma essäerna?
Barbro Alving? Bang. En feministisk tidskrift tog hennes signatur som namn, vilket är trevligt. Annars nämns hon aldrig. Ett visst intresse glödde till då delar av hennes dagböcker publicerades, var det i början av 90-talet? Ty där kunde man bland annat läsa om hennes prestationsångest och alkoholproblem. Hennes journalistik? Glöm den. Hon var en ohyggligt bra reporter, en av de bästa, vilket den som gräver lite i bibliotekens magasin kan förvissa sig om. Alltså har man inte en tanke på att ge ut ett nytt stort urval.
Sylvia Plath? Åh, hennes man var otrogen, och hon begick självmord! Det enda man inte intresserar sig för är hennes poesi.
Om detta är ett slags medial-feministisk strategi - att kvinnliga konstnärers identitet enbart kan relateras till deras privatliv - vägrar jag förstå den."

läs på GP

stackars män


jag ska fan tänka lite till på det här men nu funkar inte hjärnan just som den ska. åtminstone inte som jag vill at den ska göra. men det är något med resonemanget som hänger ihop och liksom klistrar sig fast i mig eller i varandra.

jakten går vidare. musiken är tyst idag.