stackars män
Jag fick en inbjudan till ett symposium om Fadern. Fadern är egentligen ett stort intresse hos mig, men jag drivs av en slags hatkärlek som är helt ogenomtänkt och går således på magkänslan. iallafall har jag följt diskussioner om fadern rätt länge och lyssnat på/läst hundratals berättelser om det för män oerhört komplicerade förhållandet till fadern. och det är något vajsing med hela resonemanget för det verkar som om dessa män i hela sina liv upprätthåller konflikten med sina fäder för att använda det som ett alibi för sina priviligerade positioner. Dom säger att att, visst, de har mycket pengar, makt och status men ändå är det synd om dom på något sätt, för att deras positioner är ett resultat av det just så outhärdliga i att aldrig bli godkänd av pappa.
Resonemangen är förståeliga utifrån en underdogposition, men fan inte utifrån en stackarsmigjagharsåmycketmakt-position. Att skylla på pappa när det går dåligt kan jag ha sympati för, men att skylla på pappa när det går bra?
Det finns en könsskillnad. Kreatörer av kvinnligt kön tillåts inte göra så. Se efter själv. Kreatörskvinnor med hävdelsebehov gentemot modern presenteras på ett annat sätt. De tas inte på allvar, deras personliga erfarenheter tycks inte alls kunna transformeras till politiska plattformar utan att bli nedgjorda. Kvinnors personliga liv fortsätter att vara just personliga, och får aldrig ALDRIG komma undan kritiken som innebär ett misstänkliggörande av deras agenda. Personlig hämnd kvinnor utför kreativt ligger milsvida från de erfarenheter män har av sina fäder som liksom stärker dem och får dem framåt. Tänk Carina Rydberg, Thorvall, Skugge.
"DÅ januari 2003: möttes Peter Kihlgård och Björn
Ranelid och mansforskarna Claes Ekenstam och
Jørgen Lorentsen i byte runt djupt personliga
erfarenheter men också konstnärliga och
vetenskapliga perspektiv på mannens vara som just
- man. Tänkt och skrivet av män om män - som
män. NU december 2005: återkommer de båda
mansforskarna i en ny spännande konstellation av
författare och konstnärer, allesammans triggade
runt den brännande frågan: Fadern, sonen och den
heliga uppgörelsen? Att vidräkna, frigöras och
undersöka fadersgestalten. Att söka förståelse
genom litteratur och konst. Vad är egentligen en
Far?"
Resonemangen är förståeliga utifrån en underdogposition, men fan inte utifrån en stackarsmigjagharsåmycketmakt-position. Att skylla på pappa när det går dåligt kan jag ha sympati för, men att skylla på pappa när det går bra?
Det finns en könsskillnad. Kreatörer av kvinnligt kön tillåts inte göra så. Se efter själv. Kreatörskvinnor med hävdelsebehov gentemot modern presenteras på ett annat sätt. De tas inte på allvar, deras personliga erfarenheter tycks inte alls kunna transformeras till politiska plattformar utan att bli nedgjorda. Kvinnors personliga liv fortsätter att vara just personliga, och får aldrig ALDRIG komma undan kritiken som innebär ett misstänkliggörande av deras agenda. Personlig hämnd kvinnor utför kreativt ligger milsvida från de erfarenheter män har av sina fäder som liksom stärker dem och får dem framåt. Tänk Carina Rydberg, Thorvall, Skugge.
"DÅ januari 2003: möttes Peter Kihlgård och Björn
Ranelid och mansforskarna Claes Ekenstam och
Jørgen Lorentsen i byte runt djupt personliga
erfarenheter men också konstnärliga och
vetenskapliga perspektiv på mannens vara som just
- man. Tänkt och skrivet av män om män - som
män. NU december 2005: återkommer de båda
mansforskarna i en ny spännande konstellation av
författare och konstnärer, allesammans triggade
runt den brännande frågan: Fadern, sonen och den
heliga uppgörelsen? Att vidräkna, frigöras och
undersöka fadersgestalten. Att söka förståelse
genom litteratur och konst. Vad är egentligen en
Far?"
posted by Penny at 11:15
3 Comments:
Bra skrivet! Det är oerhört irriterande med manliga erfarenheters påstådda allmängiltighet.
Ciao
"Kreatörer av kvinnligt kön" – det var en elegant, och möjligen omedveten dubbeltydighet – för det är väl den patriarkala diskursen som skapar både kvinnliga och manliga kön – eller förstås rättare sagt: genus.
Men jag hajar ju. Jag tycker fallet Carina Rydberg är intressant. Anledningen till att hennes kreativa uppror fick "det privatas" prägel var ju att hon själv gick ut med att "detta är skrivet som en hämnd". Hade hon inte sagt detta är jag ganska säker på att romanen lästs som ytterligare en intressant manöver av en av "skräckelgenerationens" coolaste skribenter. Hon valde alltså själv (och rätt oväntat, tror jag) att göra "Den högsta kasten" till en personlig angelägenhet snarare än till en litterär.
Samtidigt höll Stig Larsson och Ernst Billgren också på att litterarisera (eller låtsats litterarisera) sina liv, men de insisterade själva på LITTERATUREN eller fiktionen. Själv blev jag väldigt förvånad över att Rydberg inte gjorde det.
Jag har i just det fallet alltså svårt att se det som diskursens kategorisering av hennes arbete. Tvärtom, som sagt, var hon coolaste katten av alla fram till dess (och Nattens Amnesti är såååå bra!)
/jj
Jag måste berömma för ett bra inlägg! Mycket tänkvärt. Och det är ett ämne som berör alla, för alla har ju en bild av en fadersgestalt, även om man aldrig har haft en egen pappa.
Skicka en kommentar
<< Home