Georgia

det finns en kvinna som jag spionerar på. jag skrev en låt om henne som går såhär:

georgia was a teaser
she stood up when she fell down
i aimed at her to please her
it felt good when she went down

hon är en skuggfigur en projektion och en fantasi. jag vet ingenting om henne mer än att jag behöver henne till något som en mottävlande en konkurrent för hela livet är en tävling och georgia går från framgång till framgång och kan hon så kan jag. hon är stark och målinriktad och jag avundas henne i mina bästa stunder men i de sämsta missunnar jag henne allt.

georgia was a pleaser
i stood up when she fell down
i aimed at her to tease her
i felt so good when she died

det är något i det förflutna som måste försvinna snart snart snart och inte längre hålla mig tillbaka för det gör mig så trött. jag tittar på det nu jag har ögonen på det och jag har det i ryggen hela tiden just precis nu. det är små fina eller ofina minnen det är en låda full av nostalgi som måste bort för den håller mig tillbaka.

det är som ett dataspel, du vet som man liksom fastnar i och man kan inte sluta spela och man förlorar nästan allt för jag är så upptagen av verklighetsflykten så jag ser inte klart vad som finns framför mig eller bredvid mig och som kanske vill hålla mig i handen eller vara ett snällt sällskap. georgia skulle aldrig göra så, hennes prioriteringar är henne fullständigt klara.

jag är tvungen att rensa ut allt gammalt skräp som ligger kvar och som väcker olyckliga minnen och som förpassar mig till melankoli och självömkan. jag måste ta bort det skära av det och göra det till något som inte längre tillhör mig utan någon annan.

kan man förlåta en människa?