Motown sound

alla applåderade. alla applåderade och ropade in oss igen och det var en känsla av revansch och av att äntligen bli tagen på allvar och vi blev champagnefulla tillsammans med nya och gamla vänner, föräldrar och mitt barn mitt alldeles egna barn var där och stod längst fram med sina stora vackra ögon och de kritiska öronen på helspänn och en bamsetidning i handen.

det var en känsla av tillsammans igen, inte alls ensam i stora världen utan tillsammans med människor som överöste oss med något varmt och liksom klibbigt på ett snällt sätt.

jag inledde med att spela fel men det gjorde ingenting ingenting alls för när jag gjorde det var det i iver över att äntligen stå där igen längst fram på scenen med lånad gitarr och mer än tjugo plektrum i fickorna jag har plektrum överallt till och med i sängen så jag spelade fel och blev full i skratt och vände mig om till trummisJulia och hon liksom bubblade av skratt och glittrade och susanna och lisa och clara bara skrattade.

det räknades på nytt in och denna gången lyckades vi börja spela allihop samtidigt vilket verkar vara en fördel har jag märkt och jag kände mig som instoppad i världens bästa sovsäck alldeles omstoppad upp till öronen av musik och av människornas vännernas kärlek. då fick jag syn på min mamma som stod längst fram med mitt barn som höll sin pappa hårt i handen och jag tänkte att det var fint att de stod där tillsammans och jag såg att mammas ögon glittrade och liksom tårades och jag fick en klump i halsen som inte försvann förrän jag blundade. så det gjorde jag blundade och blundade och förvånades över hur inte nervös jag var och hur skönt det kändes i hela kroppen som en inte alltför våldsam avklingande orgasm som liksom sprider ut sig överallt.

efter inropandet och "vi kan inga fler låtar, ni får samma låt en gång till" och den här gången höll vi tempot och sackade inte och claras röst bar hela vägen genom hårdrocksstämman kom champagnen in sådär som på film i en silverhink full av is och tjusiga glas på bekostnad av någons fina bror. mitt barn framförde komplimanger och hennes pappa kritik vilket först kändes kasst för hur jävla många gånger har inte jag stått där och varit support och jag vet att jag inte kan kräva men ändå. men i fast övertygelse om att inte ta till mig av något negativt överhuvudtaget kom jag på att det är första gången han och hans musikerkompis tar mig på allvar i detta musikframställande och att orden var noga övervägda och på nåt sätt eftertänksamma ord om arrangemang och låtmaterial.

jag har potential nu kan jag känna det även om prestationsångesten emellanåt gör sig påmind och jag kom på att alla ackordkombinationer redan är använda och då återvänder jag till det bekanta i en springsteen eller stoneskombination men det är okej.

allt ljus på mig.