tillfälligt avbrott i kommunikationen

man kan kommunicera med en massa människor på en gång på ett sånt här ställe och det är bra men det är också det dåliga, och dåligt är det just för att man ibland inte vet vem man kommunicerar med. sig själv, eller olika typer av speciella personer? eller någon helt anna, kanske någon som man inte känner men som ändå lusläser ens blogg från början till slut. kanske till den.

[paus och låtbyte]

jag vet att jag har tagit upp det förut, det hämmande med att ha en blogg som är offentlig. men det är ju roligt också! det är spännande och man får ibland kommentarer från folk man känner. det är det roliga.

men jag kommer ändå inte uppehålla mig här på ett tag. jag vill kunna skriva ohämmat och det kan jag inte nu, eftersom det jag helst vill skriva om är alldeles för personligt. och något annat kommer inte ut ur mig just nu.

jag vill inte att mina inte så smickrande känslor ska sippra över i forum dom inte hör hemma, och det gör dom, det är klart dom sipprar det är ju det dom är till för.

så tills jag har kommit på hur jag ska lösa detta tar jag rast från bloggen och hittar på något annat att fördriva kvällarna med istället.

so long

nu har jag varit ute och promenerat en promenad för att få ur mig någon slags arghet jag har i mig och samtidigt försökt att inte tänka på argheten utan mer låta den omärkligt glida iväg ur mig medan jag liksom uppmärksamhetsfångas av nånting helt annat.

jag gick min vanliga promenad längs husväggarna och aktat mig för naturen så gott det går och spridit min arghet jämt över majorna. jag har låtit bli att piska mig själv för att jag är svartsjuk och missunnsam och bitter och tänkt att någon gång i framtiden ska jag på offentlig plats be alla dom om ursäkt som jag missriktar min arghet mot. men inte ännu. ännu skulle jag bara gå där och låta argheten rinna ur mig och bli melankolisk medan stones-låten “time waits for no one” fortfarande finns inne i min kropp på något sätt.

det är ibland inte så lätt att låta bli att kasta skit på andra när det är man själv som är dålig. men man får var dålig ibland! –ropar jag inne i mig till mig själv, för att jag ska höra ordentligt. och under tiden som mina fötter går på marken och stones har konsert i mitt huvud tänker jag elaka översittartankar och elegant dräpande kommentarer som kanske skulle blivit sagda av någon någonstans och någon gång.

när jag kommer närmare mitt eget hus hör jag musik från min egen lägenhet. jag har glömt att stänga av stereon när jag gick iväg och nu är det försent. försent att spela hög musik som rinner ner längs fasaden och bort till mig. men jag vet inte att det, samtidigt som jag argat mig runt i majorna, på andra sidan det inte så stora havet suttit en tjej och skrivit fina fina brevet till mig. det märker jag först när jag kommit hem och innanför dörren och tittar på skärmen igen.

och då märker jag också att argheten går över och jag gråter en skvätt och tänker på allt vin vi kommer att dricka i framtiden, jag och fina tjejen på andra sidan havet och på hur fantastiska och bra vi är och snygga och hela skiten. och när jag har känt så en liten stund vet jag också att jag visst vill gå hem till jakob som är minst lika snygg och rolig och smart och cool som vi är.

precis när jag nu skall trycka på ”publish post”-knappen ringer vi till varandra av en konstig slump.

det fögaste jag anat

man kan tro att jag alltid har varit såhär cool som jag är nu, men där misstar man sig rätt rejält. jag har varit hur ocool som helst. däremot kan jag en hel del om coolhet eftersom jag har varit så intresserad av det, och noga noga studerat andra människors coolhet.

en grej som jag vet är särdeles coolt är att vara blasé, och dom coola människorna tycktes vara just det mest hela tiden. helt otroliga saker kunde hända utan att dom coola rörde en min. dom verkade helt oberörda av precis allt. när jag gick på gymnasiet visste jag att dom coola tjejerna fick alla killar. och inte bara det! dom fick vara med om dom mest häpnadsväckande äventyr, om jag skulle berätta om alla spännande saker som dom coola tjejerna fick vara med om skulle ni inte tro att det var sant.

ett tag försökte jag mig på det, att vara cool på det där oefterhärmeliga sätt som jag minns att bara en enda tjej klarade av fullt ut. under några veckor ägnade oss min kompis S och jag åt att låta bli att prata, samt att verka oberörda och liksom spännande inåtvända. nu är det ju så att både S och jag var, och är fortfarande, otroligt intresserade av att prata. vi klarade alls inte av att vara fjära, svala och blicka ut över skolgården med mystiska blickar. vi var liksom för angelägna. och angelägsenhet (eller vad det nu heter) var som självaste motsatsen till coolhet.

hösten 1994 flyttade jag hemifrån och började samtidigt läsa på universitetet. och jag hade inte på något sätt gett upp vara sig försök att vara cool, eller att beundra dom som var coola. på den kursen jag läste fanns det människor som var jättecoola och dom var jag rädd för, hela tiden oroade jag mig för att jag skulle ha fel åsikter. en av dom på kursen var extra jättecool, för hon sa inte så mycket som dom andra och verkade överhuvudtaget inte bry sig om vad andra tyckte om henne. hon var lite äldre än jag också, men det var ju alla på den där kursen. skitsnygga kläder hade hon kommer jag ihåg, och jag som trott att jag var lite alternativ (vilket är lätt att göra i nästan vilket sammanhang som helst om man som jag är uppvuxen i Mölnlycke) funderade otroligt mycket på hur jag kkunde förcoola min egen klädstil.

den coola tjejen och jag pratade en del med varandra, men jag fattade inte riktigt om hon gillade mig eller inte. men en dag frågade hon iallafall om jag ville ta en öl med henne på kompaniet på kvällen och det ville jag ju såklart. jag höll på hur länge som helst med utseendemässiga förbättringar av mig själv innan jag gick för att träffa henne på kvällen och jag minns fortfarande att jag hade på mig en rosa baby-doll klänning. jag var så nervös. hon var ju typ the goddess of coolhet!

väldigt föga anade jag då, att jag tolv år senare skulle fira fina midsommaren med henne och hennes familj. men ännu fögare anade jag att hon skulle följa med mig till ullevi för att se en ex-boybandstar uppträda. det är fanimig det fögaste jag anat i hela mitt liv.

idoldyrkan på 500 meters avstånd

en del människor har idoler och jag är en av dom. jag har två. man kan säga att dom är varandras motsatser, eller att dom kompletterar varandra väldigt bra. för mig, eller i mig eller vad det nu heter. jag kan inte alls på något intellektuellt sätt förklara min dyrkan av dessa två personer höll jag på att skriva men ändrade mig och skrev situationer istället, varför i hela friden gjorde jag det?

den ena idolen är en halvgalen frireligiös plastikopererad gammal tant som gjort sig känd genom sina enorma bröst. jag älskar henne. allt hon gör är liksom okej på något sätt; hennes hjälp-till-självhjälpsprojekt, hennes gudlighet, hennes eget dollywood där man kan hyra rum med hjärtformade sängar och volanger precis överallt. jag köper hela paketet och en dag ska jag ta mitt barn och genomföra den där roadtripen genom usa och bo på ett sånt där motell. fan vad jag ska det.

den andra idolen såg jag på ullevi i söndags. och jag kan bara beskriva den konserten med hjälp av klyschor; fantastisk på scen, charmig, stark röst osv men det där är egentligen a load of crap för alla vet att man inte bedömer Robbie Williams utifrån någon slags objektivitet som handlar om hans kompetens att framföra låtar. och jag försöker, men det är svårt, att låta mig gilla honom på det där dolly parton-sättet.

för några år sedan hade jag och min syster en hangup på robbie, efter att ha hört några radiohitar och sett hans skandalösa beteende på mtv music awards. kanske tre låtar kunde vi nynna med i. vi satt uppe en halv natt för att se robbie live på tv, uppträda skandalöst när han tog emot sitt pris för vaddetnuvar. blev lite handsvettiga och uppspelta och bestämde oss för att åka till stockholm för att se konserten. kanske var det 2002. jag var 27 år. och efter det är jag liksom fast. och konserten på ullevi var precis som jag hade föreställt mig, jag fick vad jag ville ha. men samtidigt plågsamt medveten om att det är ett jobb att gilla någon, vare sig det är lätt eller svårt så är det någonting man gör.

tack Jonna för att du var med.

bladet från munnen

jag märker att jag drar mig för att berätta min historia här. jag vill liksom inte att det ska bli något tvunget över det, utan tvärtom; kravlöst och otvunget. men ändå. men ändå är mitt ständiga argument, eller förklaring.

jag vill hellre hålla på med musiken, jag vill hellre skicka mina gubbrockiga låtar till jakob, jag vill hellre gå ner mig i den fantastiska led zepelin-skivan ”hoses of the holy” som har en låt på sig som jag omöjligen kan hålla takten till hur mycket jag än försöker. jag vill hellre fila fötterna och fundera på hur jag bäst kan bättra på min solbränna. men ändå.

det är ju smickrande att se att många återkommer hit, ibland flera gånger under samma dag. vad tänker dom? tänker jag då, och känner mig skyldig att leverera något. det är ju inte som att det inte har hänt något alls under den dryga vecka eller två som jag varit borta härifrån. men ändå vill det sig inte riktigt. och ändå bestämmer jag mig för att ta bladet från munnen.