Bakom ryggen på Marie
I närheten av Hogensmotet (?) passerar jag räddningsplats 13 och räddningsplats 14. Är det efter E6-raset? Själva raset såg jag inte till, vi måste ha tagit en annan väg. Jag undrar hur i hela friden jag ska kunna göra genusvetenskap av det här? Längs vägen har det funnits flera såna platser: stora ras, eller högar av stenar, armeringsjärn, betonggrejer som är stora som industriskorstenar och jag har ingen aning om vad det är. Byggarbetare står och viftar med händerna på sätt som påminner mig om hur baseboll-pitchers signalerar. Inget av det fattar jag hur det går till. Skit också. Nu är tullen här, och jag blir ännu senare till mitt norska möte.
Hur i hela friden ska jag kunna göra genusvetenskap av detta? Tullmännen ser barska ut, men de har med sig ganska söt liten skuttig hund. Jag vill röka, jag är hungrig, jag vill inte bli senare än vad jag redan är. Men what the fuck.
Räddningsplats 13 och 14 blir suddigare i minnet, men vissa saker är så tydliga. Jag önskar att jag hade haft ett filmteam, som jag hade kunnat berätta för, och så hade dom kunnat göra en film av det. Det är en man. Han har hjälm på sig, nån slags gul väst med reflexer och blå jacka (eller är det bara för att tulltjänstemännen hade såna kläder, ja, förutom hjälmen då, som jag tror att det är så han såg ut?) och han står på en liten jordhög. Nedanför honom står andra män, jag vill kalla dom gubbar, för man kallar såna män för gubbar. Jobbargubbar vill jag kalla dom. Man ser att det står bilar runtomkring, inte så många, men ändå. Bilarna är leriga nertill och jag undrar om det är deras privata bilar, eller om de tillhör – ja, vadå? Räddningsverket? Vägverket?
Skitstora grävskopor skopar upp stora stenar och det yr rök. Gubben på jordhögen har ju som sagt hjälm på sig, och hörselskydd och han står där och viftar och dom andra gubbarna tittar på. Jag fattar ingenting av alla tecken.
Jag tror inte att någon känner 15 personer som inte har något bättre för sig än att höra på monologer om bröllop mitt på dan en helt vanlig måndag. Jag vet allt om hennes bröllop nu: Hon ska gifta sig i Fjällbacka, och det kommer ungefär hundra människor från både Göteborg och Oslo. Mottagningen ska vara i församlingshemmet, och sedan fest på Hotellet där hon och nyblivna maken ( en keck gutt) ska spendera natten. Hon oroar sig för sin frisyr, hennes hår är så sprött att hon inte kan använda hårt spray. Vad ska hon göra? Jo, hon ringer sin frisör. Pratar, på norsk: Ja hej det är Loise (med betoning på E), du jej har en spörssmål till anette (återigen med betonimng på e).
Sådär håller det på. Varje samtal hon har med sin mamma, syster, kompis och vilka fler det nu är, resulterar i samtal med frisören, församlingshemmet, hotellet, resebyrån (”nej, vi vill inte åka nu under sommaren, men kan du kolla upp några alternativ för jul och nyår?). Är det så går till? Vart hamnar man om man följer efter ett samtal? Och vad är det man följer efter då, egentligen?
Gubben på jordhögen står fortfarande och viftar och pekar inne i mitt huvud. Han viftar och perkar på saker och arbetsuppgifter, och förmodligen ordningen också. Jag vet ingenting om det han gör.
Det är en timma och en kvart kvar av den här resan som aldrig verkar ta slut, men batteriet räcker bara i en halvtimma till. Jag har inget att äta med mig (eftersom jag fick för mig att det här var den typ av bussresa som hade rast ibland, men det är ju klart att det inte är). Jag kan bara tänka på mat. Och på bruden in spe, hon sa något om Fjällbacka camping som jag missade.
-----------------------------
Helt bisarr upplevelse. Har varit på möte med dom nordiska mansforskarna, känner mig bekväm men inte riktigt med. Nu är jag på hotellet och väntar på, jag vet inte riktigt. Marie skulle ta en simtur, sen en drink med henne i baren. Men vi sa ingen tid! Jag är ju beroende av sånt, men det är bara att hålla god min. (Och snart kommer ni att märka att jag inte alls håller god min, utan ringer, tjatar, ber om regler, tider, platser. Sån är jag.)
Har ett rum man får röka på, tv:n står på och jag väntar på att klockan ska bli tillräckligt mycket för mig att ringa Maries rum. Har duschat och bytt om, packat upp och sminkat mig gjort mig iordning i håret. Väntan, alltid denna väntan, mellanrumstider som jag inte är något vidare på. Norsk komedi(?)serie på tv. What’s a poor girl to do?
Ringa marie. Puans. Möter henne i baren om ett par minuter. Jag är fin. Alla är fina. Jag bor på ett hotell, och jag som älskar att bo på hotell! Och nu tjuter sirenerna utanför. Hur coolt som helst. Coolt.
-------------------------------------
Nu i sängen, NRK på, och otroligt nog utspelar sig scenen i ett diskursanalys-labb. Roligt.
Jag förstår vad jag gör här nu. Jag marknadsför mig, Marie hjälper mig med det, fast jag vet inte om hon vet om det, eller om det är meningen att jag ska veta om det eller om jag inte är tillräckligt tydlig eller otydlig med det. Vilket som, alltså. Hon presenterar mig för folk, framhåller mig i olika sammanhang. Plötsligt slår det mig att hon är min slags mentor.
Det ska vara en slags konferens, och jag är framhållen som konferensarbetare. Hon berättar om seminariet och glömmer inte att tala om att jag initierat det. Hon hintar om artiklar att skicka in, hon kan hjälpa mig att fylla i reseräkningen, hon kan läsa och kommentera mina texter. Ändå blir jag inte klok på henne, gillar hon mig? Det är sånt jag måste veta.
Annat ska jag inte glömma av: det finns en slags treenighet; diskursanalys, intersektionalitet och, ja, gissa den tredje. Jag kan inte minnas den tredje. Jag minns att vi satt i en skybar, jag minns att jag drack whiskey och pratade med Bente. Marie pratade liksom bredvid mig, med någon annan. Det var då jag hörde det, det där om treenigheten. Och också mig själv beskriva Dorothy Smiths metod. Och det är då jag fattar vad jag gör här, och att jag håller på att bli för full för det och att jag måste gå till mitt rum och lägga mig i en stor säng, med datorn på magen och en polisserie som börjar med diskursanalys.
Och svaret, som alla väntar på och egentligen vill veta. Svaret på frågan om jag röker i mitt hotellrum med queen-size bed och minibar. Vad tror ni? Och ja, jag har hemlängtan.
----------------------
På bussen hem. Jag kommer på vilken den tredje i treenigheten är: Postkolonial teori. Det verkar vara dom man ska röra sig mellan. Jag hittar i detta nu på en ny teori: Postkommunal teori, den är jätteframgångsrik.
Jag gillar saker som man kan räkna. Jag räknade till tre och gjorde en lista över tre saker att uppnå med den här resan (och då menar jag den fysiska transporten av min egen kropp), saker som är mätbara, som går att följa upp och som kan bli egna startrutor vidare. Det ena var att undersöka möjligheter till att ta aktiv del i utvecklandet av mansforskningsnätverket. Jag undersökte möjligheterna, dom var goda och jag är med i nån slags planeringsgrupp för mansforskningskonferens 2008. Det andra var att undersöka möjligheter att publicera mig. Dom är också goda! Marie sitter med i redaktion, och har erbjudit sig att läsa det jag skriver. Vad var det tredje? Jag har det uppskrivet: Visa upp mig själv, min trevlighet och min socialhet och min lättillgänglighet. Det gick inget bra. Det här har varit den sammanbitnaste resan jag varit på. Jag blev full, men inte sådär pladdrig och rolig som nästan bara jag kan vara, utan stelare och stelare för varje minut som gick. När jag låg i sängen började jag må illa.
Helt plötsligt är jag inslängd i nånting spännande. Men det syns inte på utsidan av mig, och det känns inte på insidan heller. Undra när det kommer börja kännas spännande. Att jag har rökpausat med Holter, berättat för honom om mitt avhandlingsprojekt och fått relevanta litteraturtips. Undra om det kommer kännas spännande att jag går forskarutbildningen, undra om jag igen kommer bli sådär imponerad av mig själv som jag blev när jag fick veta att jag kommit in. Undrar.
F och J är hemma med varandra. Man kan säga att dom passar varandra, precis som katterna gör om dagarna. Jag längtar efter dom, efter deras lukter. Bussen är naturligtvis försenad igen, och jag gissar att vi kommer bli stoppade i tullen, igen. Men sen, sen är jag hemma.
Fast nu när jag vet hur det går till och att jag klarar mig ganska bra utan att hålla nån i handen, vill jag åka på konferens igen och igen och igen. Men bara med folk jag redan träffat och det ska vara samma mat.
Hur i hela friden ska jag kunna göra genusvetenskap av detta? Tullmännen ser barska ut, men de har med sig ganska söt liten skuttig hund. Jag vill röka, jag är hungrig, jag vill inte bli senare än vad jag redan är. Men what the fuck.
Räddningsplats 13 och 14 blir suddigare i minnet, men vissa saker är så tydliga. Jag önskar att jag hade haft ett filmteam, som jag hade kunnat berätta för, och så hade dom kunnat göra en film av det. Det är en man. Han har hjälm på sig, nån slags gul väst med reflexer och blå jacka (eller är det bara för att tulltjänstemännen hade såna kläder, ja, förutom hjälmen då, som jag tror att det är så han såg ut?) och han står på en liten jordhög. Nedanför honom står andra män, jag vill kalla dom gubbar, för man kallar såna män för gubbar. Jobbargubbar vill jag kalla dom. Man ser att det står bilar runtomkring, inte så många, men ändå. Bilarna är leriga nertill och jag undrar om det är deras privata bilar, eller om de tillhör – ja, vadå? Räddningsverket? Vägverket?
Skitstora grävskopor skopar upp stora stenar och det yr rök. Gubben på jordhögen har ju som sagt hjälm på sig, och hörselskydd och han står där och viftar och dom andra gubbarna tittar på. Jag fattar ingenting av alla tecken.
Jag tror inte att någon känner 15 personer som inte har något bättre för sig än att höra på monologer om bröllop mitt på dan en helt vanlig måndag. Jag vet allt om hennes bröllop nu: Hon ska gifta sig i Fjällbacka, och det kommer ungefär hundra människor från både Göteborg och Oslo. Mottagningen ska vara i församlingshemmet, och sedan fest på Hotellet där hon och nyblivna maken ( en keck gutt) ska spendera natten. Hon oroar sig för sin frisyr, hennes hår är så sprött att hon inte kan använda hårt spray. Vad ska hon göra? Jo, hon ringer sin frisör. Pratar, på norsk: Ja hej det är Loise (med betoning på E), du jej har en spörssmål till anette (återigen med betonimng på e).
Sådär håller det på. Varje samtal hon har med sin mamma, syster, kompis och vilka fler det nu är, resulterar i samtal med frisören, församlingshemmet, hotellet, resebyrån (”nej, vi vill inte åka nu under sommaren, men kan du kolla upp några alternativ för jul och nyår?). Är det så går till? Vart hamnar man om man följer efter ett samtal? Och vad är det man följer efter då, egentligen?
Gubben på jordhögen står fortfarande och viftar och pekar inne i mitt huvud. Han viftar och perkar på saker och arbetsuppgifter, och förmodligen ordningen också. Jag vet ingenting om det han gör.
Det är en timma och en kvart kvar av den här resan som aldrig verkar ta slut, men batteriet räcker bara i en halvtimma till. Jag har inget att äta med mig (eftersom jag fick för mig att det här var den typ av bussresa som hade rast ibland, men det är ju klart att det inte är). Jag kan bara tänka på mat. Och på bruden in spe, hon sa något om Fjällbacka camping som jag missade.
-----------------------------
Helt bisarr upplevelse. Har varit på möte med dom nordiska mansforskarna, känner mig bekväm men inte riktigt med. Nu är jag på hotellet och väntar på, jag vet inte riktigt. Marie skulle ta en simtur, sen en drink med henne i baren. Men vi sa ingen tid! Jag är ju beroende av sånt, men det är bara att hålla god min. (Och snart kommer ni att märka att jag inte alls håller god min, utan ringer, tjatar, ber om regler, tider, platser. Sån är jag.)
Har ett rum man får röka på, tv:n står på och jag väntar på att klockan ska bli tillräckligt mycket för mig att ringa Maries rum. Har duschat och bytt om, packat upp och sminkat mig gjort mig iordning i håret. Väntan, alltid denna väntan, mellanrumstider som jag inte är något vidare på. Norsk komedi(?)serie på tv. What’s a poor girl to do?
Ringa marie. Puans. Möter henne i baren om ett par minuter. Jag är fin. Alla är fina. Jag bor på ett hotell, och jag som älskar att bo på hotell! Och nu tjuter sirenerna utanför. Hur coolt som helst. Coolt.
-------------------------------------
Nu i sängen, NRK på, och otroligt nog utspelar sig scenen i ett diskursanalys-labb. Roligt.
Jag förstår vad jag gör här nu. Jag marknadsför mig, Marie hjälper mig med det, fast jag vet inte om hon vet om det, eller om det är meningen att jag ska veta om det eller om jag inte är tillräckligt tydlig eller otydlig med det. Vilket som, alltså. Hon presenterar mig för folk, framhåller mig i olika sammanhang. Plötsligt slår det mig att hon är min slags mentor.
Det ska vara en slags konferens, och jag är framhållen som konferensarbetare. Hon berättar om seminariet och glömmer inte att tala om att jag initierat det. Hon hintar om artiklar att skicka in, hon kan hjälpa mig att fylla i reseräkningen, hon kan läsa och kommentera mina texter. Ändå blir jag inte klok på henne, gillar hon mig? Det är sånt jag måste veta.
Annat ska jag inte glömma av: det finns en slags treenighet; diskursanalys, intersektionalitet och, ja, gissa den tredje. Jag kan inte minnas den tredje. Jag minns att vi satt i en skybar, jag minns att jag drack whiskey och pratade med Bente. Marie pratade liksom bredvid mig, med någon annan. Det var då jag hörde det, det där om treenigheten. Och också mig själv beskriva Dorothy Smiths metod. Och det är då jag fattar vad jag gör här, och att jag håller på att bli för full för det och att jag måste gå till mitt rum och lägga mig i en stor säng, med datorn på magen och en polisserie som börjar med diskursanalys.
Och svaret, som alla väntar på och egentligen vill veta. Svaret på frågan om jag röker i mitt hotellrum med queen-size bed och minibar. Vad tror ni? Och ja, jag har hemlängtan.
----------------------
På bussen hem. Jag kommer på vilken den tredje i treenigheten är: Postkolonial teori. Det verkar vara dom man ska röra sig mellan. Jag hittar i detta nu på en ny teori: Postkommunal teori, den är jätteframgångsrik.
Jag gillar saker som man kan räkna. Jag räknade till tre och gjorde en lista över tre saker att uppnå med den här resan (och då menar jag den fysiska transporten av min egen kropp), saker som är mätbara, som går att följa upp och som kan bli egna startrutor vidare. Det ena var att undersöka möjligheter till att ta aktiv del i utvecklandet av mansforskningsnätverket. Jag undersökte möjligheterna, dom var goda och jag är med i nån slags planeringsgrupp för mansforskningskonferens 2008. Det andra var att undersöka möjligheter att publicera mig. Dom är också goda! Marie sitter med i redaktion, och har erbjudit sig att läsa det jag skriver. Vad var det tredje? Jag har det uppskrivet: Visa upp mig själv, min trevlighet och min socialhet och min lättillgänglighet. Det gick inget bra. Det här har varit den sammanbitnaste resan jag varit på. Jag blev full, men inte sådär pladdrig och rolig som nästan bara jag kan vara, utan stelare och stelare för varje minut som gick. När jag låg i sängen började jag må illa.
Helt plötsligt är jag inslängd i nånting spännande. Men det syns inte på utsidan av mig, och det känns inte på insidan heller. Undra när det kommer börja kännas spännande. Att jag har rökpausat med Holter, berättat för honom om mitt avhandlingsprojekt och fått relevanta litteraturtips. Undra om det kommer kännas spännande att jag går forskarutbildningen, undra om jag igen kommer bli sådär imponerad av mig själv som jag blev när jag fick veta att jag kommit in. Undrar.
F och J är hemma med varandra. Man kan säga att dom passar varandra, precis som katterna gör om dagarna. Jag längtar efter dom, efter deras lukter. Bussen är naturligtvis försenad igen, och jag gissar att vi kommer bli stoppade i tullen, igen. Men sen, sen är jag hemma.
Fast nu när jag vet hur det går till och att jag klarar mig ganska bra utan att hålla nån i handen, vill jag åka på konferens igen och igen och igen. Men bara med folk jag redan träffat och det ska vara samma mat.
posted by Penny at 23:11
5 comments
