Though this be method, Yet there is madness in it: Paranoia and Liberal Epistemology.

Kroppen har blivit alldeles sin egen; det är det där kliet som uppträder igen och det är verkligen ett uppträdande, eller snarare ett framträdande. Den framträder för mig på ett kliande sätt som går att tänka bort men bara om allt tänk fokuserar på icke-kli. Tänkandet har inte tid att sysselsätta sig med sånt nu och jag försöker bestämma riktningen för tänkandet. Den protesterar.

Det är huden igen som försöker säga mig något, men jag slår dövörat till och låtsas som om jag inte bryr mig om den. Den surar och kliandet på ryggen blir outhärdligt. Jag vet att det är ångest, men det spelar ingen roll, alla jävlar har ju ångest nu för tiden. Jag försöker ett annat trick; mutan. Jag ger kroppen vad den vill ha och så tänker jag att den håller sig lugn ett tag. Men icke! Vad ska man göra? Undrar jag.

Det är nånting med paranoja som är fascinerande. Galenskaper som attackerar en själv. Någon skrev ”Du är paranoid och den här texten är skriven till dig” och jag skrattade när jag fick höra det. Skrattade och kände samtidigt en ilande känsla av skräck. Jag är paranoid, eller kanske är jag det. Jag vill alltid ha ryggen fri, jag kan inte sova med ryggen mot dörren, jag drömmer mardrömmar om att få blåmärken på ryggen och att inte kunna skydda den. Allt allt allt finns i ryggen. Där som kliet helst vill vara.

Kliet slutar besvära mig när jag skriver detta. Vad betyder det?