den nya vetenskapen
det har uppfunnits en ny vetenskap. irretik heter den. det är en slags filosofi kan man säga, en väldans opraktisk filosofi. men den är iallafall själva grunden för hur man överhuvudtaget kan förstå människor. otroligt invecklad och tillkrånglad är den, så tillkrånglad att jag knappt själv förstår den, och då är det ändå jag som hittat på den!
inom irretiken hävdas det (av mig, då) att människan är människa genom just sin förmåga att både kunna irritera andra och att irritera sig själv. ingen annan art kan göra detta. visst kan vi säga om tex en katt att den ser irriterad ut, men det är ju bara som det ser ut. människan gör ju liksom hela irritaionsarbetet alldeles själv.
förmågan att irritera sig själv och andra utgör själva den sociala basen och utvecklingen i alla mänskliga samhällen. och irriterbarheten utgör samtidigt den sociala världens hårdfakta: det som inte går att irritera eller irritera sig på, det finns inte. irritationen är själva motorn i evolutionen, alltså.
för att kunna göra en adekvat samhällsanalys måste man alltså först och främst frilägga de irritaplex, dvs de system av irriterbarheter varpå samhället är uppbyggt. noga måste man studera irritaplexen och deras inbördes ordning och relationer till varandra. varje irritaplex utgörs av en kärna (pudelns) och kopplingar till andra irritaplex. som en enda stor dominoeffekt av irritaionsmoment är hela samhället.
värdet, eller själva tyngden i respektive irritaplex bestäms av varje samhälles observationsförmåga. dom som ser små små detaljer lägger större vikt vid enskilda irritaplex, medan dom som ser lite suddigare fäster vikten vid själva relationerna mellan irritaplexen.
detta skiljer oss från djuren: vår förmåga att irritera oss och andra samtidigt.
inom irretiken hävdas det (av mig, då) att människan är människa genom just sin förmåga att både kunna irritera andra och att irritera sig själv. ingen annan art kan göra detta. visst kan vi säga om tex en katt att den ser irriterad ut, men det är ju bara som det ser ut. människan gör ju liksom hela irritaionsarbetet alldeles själv.
förmågan att irritera sig själv och andra utgör själva den sociala basen och utvecklingen i alla mänskliga samhällen. och irriterbarheten utgör samtidigt den sociala världens hårdfakta: det som inte går att irritera eller irritera sig på, det finns inte. irritationen är själva motorn i evolutionen, alltså.
för att kunna göra en adekvat samhällsanalys måste man alltså först och främst frilägga de irritaplex, dvs de system av irriterbarheter varpå samhället är uppbyggt. noga måste man studera irritaplexen och deras inbördes ordning och relationer till varandra. varje irritaplex utgörs av en kärna (pudelns) och kopplingar till andra irritaplex. som en enda stor dominoeffekt av irritaionsmoment är hela samhället.
värdet, eller själva tyngden i respektive irritaplex bestäms av varje samhälles observationsförmåga. dom som ser små små detaljer lägger större vikt vid enskilda irritaplex, medan dom som ser lite suddigare fäster vikten vid själva relationerna mellan irritaplexen.
detta skiljer oss från djuren: vår förmåga att irritera oss och andra samtidigt.
posted by Penny at 12:14
16 Comments:
Är du verkligen säker?
helt säker. jag har ju tänkt skitlänge, och så kom jag på att det är såhär det är.
hur länge har du tänkt egentligen? jag har ett distinkt minne av att du hårdstuderade några rätt fläskiga volymer av Dennett, Dawkins och Blackmore över en kopp kaffe vid mitt köksbord i onsdags eftermiddag, och den vetenskapliga världsbild du presenterar bär misstänkta drag av deras paradigm om memer och memeplex. (det känns också som om det eventuellt betyder något att memetiken handlar om den mänskligt grundläggande förmågan att IMITERA allt möjligt. geddit?)
eller såg jag fel? var det kanske några såna där fjompliberala böcker om alla människors grundläggande unicitet och storslagna individuella kreativitet som du läste? eller det kanske var någon annan som satt där och läste och fikade? den luktade som du i alla fall!
det var DINA fjompliberala böcker om alla människors grundläggande unicitet och storslagna individuella kreativitet jag läste, mind you.
om det nu var jag som satt där och läste. med tanke på hur mycket jag luktar som du av deodorant och lånat vax, kanske det i själva verket var du själv som satt där och fikade!
varigenom jag bevisar hållbarheten i min teori. och vad är det för skitsnack om memeplex och Blackmore? har väl jag aldrig hört talas om.
är inte myggor irriterande o i detta då en del av artöverskridande irritablex. sk. fria irritablar?
jag tror det är människans förmåga att irritera sig på myggorna som liksom retroaktivt utser myggorna till irritablar, alltså är de fortfarande inbegripna i system av irritaplex och inte nödvändigtvis helt fria. men vad fan vet jag. vad säger grandmaster J?
Okej, om du verkligen tänkt skitlänge (Jakobs kommentar får jag ju bortse från) så är det antagligen som du säger.
Kanske kan detta bli din livsgrej. Som Anneli Jordahl eller vad hon heter kör kvinnlig-klassresenär-problematiken överallt, kan du köra irretik-begreppet överallt.
Vet inte varför, men jag tror att du kommer att tröttna.
Det låter nämligen ungefär som ett av mina projekt, och jag tröttnar. Alltid.
Men, men, man ska inte dra alla över en kam, och jag vill inte knäcka dig. Så kör på!
Mattias förslag om de sk fria irritablarna bör du nog dock ta med. Annars kommer det gå åt helvete, det kan jag GARANGTERA.
nä nu! rättning i leden! är det JAG som har hittat på det här, eller?
för det första: det finns tyvärr inget sånt som fria irritablar, eller jo det finns, men det är inte myggor iallafall (jag ska strax hitta på vad det är), och Jakob har faktiskt rätt i att det är människorna som GÖR själva irriterbarheten.
Däremot måste jag bestämt understryka att det INTE kommer gå åt helvete. förmodligen kommer jag tröttna, som jag gör på allt annat, men det kommer inte bero på att jag underkänner myggor som fria radikaler, utan att jag helt enkelt förlorade hoppet när ALLIANGSEN vann valet.
Det är väl i och för sig du som hittat på det här. I OCH FÖR SIG. Men vi andra kan ju också få hitta på grejer. Myggor till exempel.
De kan vara fan så mycket mer irriterande än människor. Och därmed irritabler.
Oroa dig inte för Alliangsen, det blir ingen som helst skillnad.
men jenny. jag vill oxå ha en last.fm grejja hos meig o jag kollar din källkod men hur i helvete får du den att hamna där den gör??!!
att inte fatta gör mig VANSINNIG!
mattias: jag lägger den inom head,precis under "begin main".
då blir det så fint som jag har det!
men... men... nu ligger den ju där du ville ha den? och jag kan se att du lyssnar på Lars Winnerbäck. Kan det verkligen stämma?
Igår var jag på ett seminarium där det visade sig att Jennys teori (som jag då ännu inte hade hört talas om) är helt korrekt. Irritabiliteten är just subjektets grundplåt. När pyttesmå pre-irritabla barn helt automatiskt försöker imitera vuxna (inte genom att gå runt med portfölj och dricka sprit, men genom att räcka ut tungan) så går det ibland fel och den vuxne blänger surt på barnet. Då uppstår en sorts urirritation hos barnet som måste ta tag i det hela och försöka igen, och vips är det som var en sort automatik förvandlat till en handling, och det som var en liten dum maskin har blivit till ett härligt subjekt. Nåt i den stilen ialafall tror jag det var.
dom jävlarna! dom har helt enkelt snott min teori, ja, så måste det vara. jag hade ju tänkt att jakob och jag skulle gå på det där seminaaariet som det snackas så mycket om, men sen sket jag i det.
nu märker jag att det ju inte behövdes, min teori lyckades ju lansera sig ändå. men OBS! det handlade om irritaion, inte om imitation, det borde väl du ändå förstått, staffan, som ändå jobbar med ord.
Jamen ja sa ju att det var irritationen, inte imitationen, som var själva grejen! Imitationen var ju bara där som en sorts platshållare, som nån som vaktar ens bord när man är inne och köper kaffe eller kaka eller paj! Jag vill också lägga till vid en naturhamn, och att den där teorin egentligen bara fanns där som ett skimmer.
Skicka en kommentar
<< Home