I never felt magic grace like this

det är något visst med nostalgin när den sätter sig i kroppen. den gör mig mer mottaglig för allt möjligt annat. den satte sig just och det känns så bra. den sitter bra där.

det är något visst med saker som gör mig hudlös och innesluten i något varmt och sakta och snällt. som nu, nu gör jag mig själv sådär hudlös.

jag önskar att jag kunde stanna i det här tillståndet. man kanske kan? kroppen vet ju vad den behöver, och detta behöver den verkligen. jag tar med mig det och mina två favoritkroppar F och J till havet som inte ligger så jättelångt bort. det blir bra. det blir så bra.

och shit! nu lyssnar jag på våran gamla brian adams-låt som heter you break my heart och gåshud på hela kroppen får jag. ja, jävlar vad bra vi är!

tyskland - portugal 0-0/röda sten times two

det var ett tält som stod där på röda sten. och som hon ville vara i, så jag tog hennes hund och vi, hunden och jag, gick till det hemliga huset bortanför röda sten som jag redan berättat om och därför inte tänker berätta om igen. och vi gick och vi gick och jag tänkte att det är konstigt hur olika man pratar med olika djur. eller med djur överhuvudtaget. jag pratade litegrann med hunden men den svarade aldrig så till slut tröttnade jag på att prata och vi gick bredvid varandra tysta ett tag.

nästan en timma var vi borta från tältet och när vi kom tillbaka till tältet var det där evenemanget som liksom dragit hundens ägare dit inte över. jag fick binda hunden vid ett staket som såg rangligt ut, lämnade lite godis som tröst eller belöning till hunden och gick in.

först visste jag inte var jag skulle sitta för det var folk överallt som ville titta på en jättestor tv-skärm som var uppspikad på väggen. och jag ville ju inte vara ivägen för någon. jag fick kaffe av hon som äger hunden. runtomkring satt människor som kommenteradde detdär på tv:n. jag kommenterade det inte nånting. efter ett ganska kort tag blev folk som extra uppspelta och sen var det tydligen slut.

fast det fortsatte ändå på något sätt, det kunde jag höra på pratet efteråt, det där pratet som dom andra sysselsatte sig med.

och när jag gick hem ganska nyss förstod jag varför jag aldrig har gillat fotboll: det får mig att känna mig så jävla ensam.

efter allt och röda sten

det är kväll här nu efter en lång promenad till den mystiska stugan bortanför det gamla kvinnofängelset vid röda sten. stugan är egentligen inte så mystisk, det finns en skylt på den som talar om vad den använts och används till. men jag gillar att tänka på den som mystisk. det är liksom så långt ut mot havet man kan komma, och själva vägen dit är krokig. man får klättra lite om man vill, det finns en ranglig liten bro man kan ta sig över.

jag var där förra sommaren med S, vi skulle hitta ett ställe i det varma varma vädret en klippa var det vi skulle hitta där vi kunde ligga och sola och kanske bada. vi gick och gick tills vi inte kunde komma längre, och det var då vi kom till den mystiska stugan. det var så fint och A ringde och sa att hon skulle komma dit till oss och vår klippa.

bäst som vi låg där och solade började det blåsa sådär som det gör på film när något hemskt ska hända men inget hemskt alls hände. till slut började våra handdukar liksom slita sig av blåsten och himlen mörknade (dramatiskt, eller hur?) och vi gissade att det snart skulle börja regna. vilket det gjorde. ganska snart var regndropparna stora som, som, jag vet inte riktigt vad de var stora som, men stora var de, och då fattar ni hur stora de var!

det fanns liksom ingen stans att ta skydd och vi började springa därifrån, mötte A på vägen med cykel (smart) och tog oss genom blåst och regn mot pannhuset. snabbt, så snabbt vi kunde gjorde vi det, men det hjälpte inte för när vi kom fram var vi ändå så blöta så blöta. vi såg en annan på cykel som cyklade skitfort mot pannhuset i ösregnet, men det var för blött så när den skulle bromsa tog inte bromsarna utan den körde rätt in i väggen.

sen satt vi där inne i fiket i fina pannhuset och drack varm kaffe och någon spillde på mig (kanske jag själv) men det gjorde inget det hjälpte ju mot kylan och blöt var jag ändå. jag kommer ihåg att det var så mysigt. vi fick filtar om vi ville.

idag var det inget regn, inga kompisar eller dramatiska händelseutveckligar överhuvudtaget, därav avsaknaden av poäng i den här historien. så jag snodde helt enkelt en gammal poäng av mig själv. precis som jag har gjort till Spontan och härlig . smart, eller hur?

hemligheterdet/caught them all

här skulle det vara en bild. jag har en nämligen en bild på en som spelar ett instrument och den spelar på ett sätt som den blivit tillsagd har jag hört. det hade kunnat bli en anekdot om den. och jag hade kunnat berätta en massa saker, det hade kunnat bli en lång tråd av alltihop eftersom den på bilden spelade i ett band som gjorde en låt som hette likadant som något jag håller på med. det hade jag velat berätta om. jag lyssnar på den låten just nu, den är riktigt bra.

vad det begränsar att vara ohemlig. om jag hade varit hemlig hade jag kunnat berätta.

jag tittar i ett gammalt fotoalbum. jag tittar i ett gammalt fotoalbum. ibland är det som om fotoalbumet tittar tillbaka. man tror att de är fångade på bild men det är jag som är fastnad i fotoalbumet. jag ser fortfarande likadan ut.

vad kan man berätta egentligen? jag sitter ju inne på en massa historier. dom vill ut nu. jag vet inte varför men det är det dom vill.

jag läser dom andras bloggar, dom som vill vara lite halvhemliga jag tänkte det var något mystiskt med det. dom berättar om sitt kärleksliv eller sitt arbetsliv eller sin ångest. jag vill inte det, tänk om mitt arbetsliv läser vad jag skriver? eller mitt kärleksliv? min ångest däremot kan jag lita på helt och fullt, den läser inte nånting alls. den skiter väl i vad jag skriver.

jag borde skriva någon annanstans där ingen känner mig tänker jag då. jag läser ju själv såna bloggar. ju. historierna skulle bli berättade då. kanske gör jag det en dag. eller så skriver jag en låt istället. en låt som inte handlar om att gå vidare utan en som handlar om att stanna kvar.

don't get me wrong

...
stressen nu sätter sig som ett ont i magen och kliande utslag. jag försöker återigen formulera mig kring och i den text jag skriver/ska & bör skriva och som ska vara klar imorgon natt. jag måste producera 180 ord i timmen & hittills blir orden bara färre och färre.

allt annat måste jag stänga av och ner nu mailprogram telefoner och min hjärnas obändiga vilja att tänka på helt andra saker. jag tvingar mig själv att lyssna på helt ointressanta program på radion som handlar om INGET som tankar kan häfta fast vid.

allt är insnärjt i varandra och temat för texten - märker jag - allt för personligt och jag kan inte låtsas om något annat. även om något annatheten verkligen drar och jag är fast i vad som verkar vara en återvändsgränd men är det verkligen det? är det kanske kanske bara en flyktväg?

kroppen. den där kroppen som gör sig påminnd när hjärnan bara vill vara hjärna. kroppen vill nånting helt annat än att sitta still och stel framför skärmen den vill smeka och bli smekt den vill ha en hand på sin mjuka mage en macka med leverpastej och kanske en orgasm. den vill frikoppla huvudet och seendet och vara något annat än tänk. den vill blunda nu och röra sig bara vara inne i sig själv.

jag sätter på pretenders och blundar och dansar i mitt vardagsrum som saknar insyn och det känns så skönt. jag har satt upp håret så ansiktet är fritt och någonting på mig luktar så gott och sådär hemma som det gjorde när S och jag bodde ihop där det fanns golvvärme i badrummet där vi ibland badade tillsammans och drack vin.

det känner jag när jag dansar sådär och känner mig trygg igen och lite glad och kan faktiskt tro på vad K skrev till mig tidigare att jag kan skriva 180 ord i timmen. vi kan det. det och dansen och minnen från ett badrum gör att jag känner mig.

Förlåt förlåt jag sket för hårt

alltså, det finns vissa grejer man inte bör blanda ihop: de mindra privata och inte så känsliga kan jag med att outta här; nämligen den svenska manliga artisten Snook med den amerikanska kvinnliga artisten missy elliot... hmm.

fattar inte hur jag kunnat hänga upp mig så på den låten och inbilla mig själv och min omgivning att den verkligen har något jag kan relatera till. men svängig som tusan är den.

förlåt för det misstaget. och för alla mina andra synder också. jag har tyvärr inga plåster på såren att dela ut, dom är slut.