don't get me wrong
...
stressen nu sätter sig som ett ont i magen och kliande utslag. jag försöker återigen formulera mig kring och i den text jag skriver/ska & bör skriva och som ska vara klar imorgon natt. jag måste producera 180 ord i timmen & hittills blir orden bara färre och färre.
allt annat måste jag stänga av och ner nu mailprogram telefoner och min hjärnas obändiga vilja att tänka på helt andra saker. jag tvingar mig själv att lyssna på helt ointressanta program på radion som handlar om INGET som tankar kan häfta fast vid.
allt är insnärjt i varandra och temat för texten - märker jag - allt för personligt och jag kan inte låtsas om något annat. även om något annatheten verkligen drar och jag är fast i vad som verkar vara en återvändsgränd men är det verkligen det? är det kanske kanske bara en flyktväg?
kroppen. den där kroppen som gör sig påminnd när hjärnan bara vill vara hjärna. kroppen vill nånting helt annat än att sitta still och stel framför skärmen den vill smeka och bli smekt den vill ha en hand på sin mjuka mage en macka med leverpastej och kanske en orgasm. den vill frikoppla huvudet och seendet och vara något annat än tänk. den vill blunda nu och röra sig bara vara inne i sig själv.
jag sätter på pretenders och blundar och dansar i mitt vardagsrum som saknar insyn och det känns så skönt. jag har satt upp håret så ansiktet är fritt och någonting på mig luktar så gott och sådär hemma som det gjorde när S och jag bodde ihop där det fanns golvvärme i badrummet där vi ibland badade tillsammans och drack vin.
det känner jag när jag dansar sådär och känner mig trygg igen och lite glad och kan faktiskt tro på vad K skrev till mig tidigare att jag kan skriva 180 ord i timmen. vi kan det. det och dansen och minnen från ett badrum gör att jag känner mig.
stressen nu sätter sig som ett ont i magen och kliande utslag. jag försöker återigen formulera mig kring och i den text jag skriver/ska & bör skriva och som ska vara klar imorgon natt. jag måste producera 180 ord i timmen & hittills blir orden bara färre och färre.
allt annat måste jag stänga av och ner nu mailprogram telefoner och min hjärnas obändiga vilja att tänka på helt andra saker. jag tvingar mig själv att lyssna på helt ointressanta program på radion som handlar om INGET som tankar kan häfta fast vid.
allt är insnärjt i varandra och temat för texten - märker jag - allt för personligt och jag kan inte låtsas om något annat. även om något annatheten verkligen drar och jag är fast i vad som verkar vara en återvändsgränd men är det verkligen det? är det kanske kanske bara en flyktväg?
kroppen. den där kroppen som gör sig påminnd när hjärnan bara vill vara hjärna. kroppen vill nånting helt annat än att sitta still och stel framför skärmen den vill smeka och bli smekt den vill ha en hand på sin mjuka mage en macka med leverpastej och kanske en orgasm. den vill frikoppla huvudet och seendet och vara något annat än tänk. den vill blunda nu och röra sig bara vara inne i sig själv.
jag sätter på pretenders och blundar och dansar i mitt vardagsrum som saknar insyn och det känns så skönt. jag har satt upp håret så ansiktet är fritt och någonting på mig luktar så gott och sådär hemma som det gjorde när S och jag bodde ihop där det fanns golvvärme i badrummet där vi ibland badade tillsammans och drack vin.
det känner jag när jag dansar sådär och känner mig trygg igen och lite glad och kan faktiskt tro på vad K skrev till mig tidigare att jag kan skriva 180 ord i timmen. vi kan det. det och dansen och minnen från ett badrum gör att jag känner mig.
posted by Penny at 15:40
2 Comments:
skickar en humla som ssssummmmar back in the days åt dig medan du sliter med Utredningen. och en kram
Jag är sur: bloggeriet fungerar inte pga nån struntteknik som visst är ur fuktion och jag vill också lukta som hemma. fukar dock ganska bra med superiet! luktar bara superi.
Skicka en kommentar
<< Home