Den andra drömmen:

min mamma frågar om jag vill åka med henne till havet och bada. jag undrar vart, och hon svarar "haj-badet". det vill jag inte, där är klipporna branta och det finns hajar. och jag vill ta med f. men hon åker dit, och vi åker till ett annat ställe där jag får göra själva kusten på egen hand. vi är en grupp med både vuxna och barn, och en rullstolsburen flicka är med. jag tycker det är jätteroligt att göra kusten, alltså att "trycka ner" marken så att det blir havsrännor, och att "lyfta" marken så det blir sluttande stränder. sådär håller jag på, det blir små öar av olika typer av kustlandskap som de andra kan ta sig emellan.

men hela tiden glömmer jag bort flickan i rullstol, och får hålla på att bygga om och till för att hon ska kunna ta sig runt på samma sätt som dom andra, istället för att bygga efter hennes behov redan från början [och jag hör nu när jag skriver det vad det handlar om]. det finns en lång ranglig bro till "haj-badet" och mamma ropar på mig därifrån, hon vill att jag ska komma dit. f leker med tjejen i rullstol, jag ser att dom är säkra så jag börjar gå bort mot mamma. men så trillar jag i, jag tänker att jag borde bli rädd, för det finns ju hajar här. men konstigt nog blir jag inte det. f blir jätterädd och börjar gråta, men jag oroar mig inte för henne för flickan i rullstol tar hand om henne och tröstar och lugnar henne.

mamma ropar "vad var det jag sa, jag visste att du skulle trilla i" och det visste jag med, jag hade vetat det hela tiden [det här är väldigt likt en verklig händelse som inträffade när jag var tio år: jag gick på en brygga, och för mitt inre såg jag hur jag sekunderna senare skulle trilla av, trots att bryggan var både bred och stabil. sekunderna senare trillade jag av, rätt ner i vattnet som kanske var en decimeter djupt, eller två, på sin höjd] kanske var det därför jag inte var rädd, tänkte jag när jag låg där i vattnet och väntade på hajarna. jag tänkte också att jag inte skulle försöka simma eller röra mig på något sätt, det skulle ju bara locka dit hajarna.

så jag slappnar av helt och hållet och låter min kropp börja sjunka. det går ganska sakta men jag vet att jag har luft i lungorna så det räcker. efter ett tag sjunker inte kroppen mer, den börjar stiga mot vattenytan, och min överkropp med armarna ovanför huvudet ploppar upp som en liten plastdocka i ett badkar. någon slags räddningsbåt kommer förbi och drar upp mig. jag har saltvatten i ögonen [har jag gråtit?] så jag kan inte se något, men jag hör hur f pratar nej pladdrar med flickan i rullstol. hon låter lugn och glad. när jag öppnar ögonen ser jag ett virrvarr av oreangeklädda armar och långt långt borta på klipporna till hajbadet står mamma och röker så intensivt att hennes läppar gör skåror i hela ansiktet.