Det står någon i fönstret
det står någon i fönstret mittemot mitt. det är alldeles upplyst i ett enda rum där mittemot, och den bara står där och står som förstenad. den kanske är det? tänker jag då.
jag har inte så mycket på min rygg ikväll, inte som igår. jag läser och läser; fina mjuka barnet ligger i sin säng med två mjuka katter och J är hemma hos sig själv ikväll. jag vet var alla dom som är viktiga är och dom är stilla. jag gillar stilla. gör inte ni det? till och med den mittemot är stilla, stilla som en sten.
jag läser: ritualer ceremonier kulturer och passager. antropologier psykologier; och alla säger att dom vet, men dom vet olika hela tiden, men det gör inget för nu vet jag att dom vet olika. jag vet mycket mer om dom än dom om mig. jag vet om mig att jag har läst 314 sidor och skrivit 128 ord. det kanske inte är så mycket, men det vet inte dom det som jag vet. det känns alltid så tryggt att veta.
jag tänker bara lite lite idag och det jag tänker på är att jag borde skriva här: något om peters pop-show, en strålande musikfestival både jag och J uppträdde på. J inledde hela festivalen och jag och peter var konferencierer. det var så fint och bra alltihop människorna skrattade applåderade och var lite fulla och glada.
men det är svårt ibland att skriva om saker man är glad över. så svårt kan det vara att man helt enkelt inte gör det.
jag har inte så mycket på min rygg ikväll, inte som igår. jag läser och läser; fina mjuka barnet ligger i sin säng med två mjuka katter och J är hemma hos sig själv ikväll. jag vet var alla dom som är viktiga är och dom är stilla. jag gillar stilla. gör inte ni det? till och med den mittemot är stilla, stilla som en sten.
jag läser: ritualer ceremonier kulturer och passager. antropologier psykologier; och alla säger att dom vet, men dom vet olika hela tiden, men det gör inget för nu vet jag att dom vet olika. jag vet mycket mer om dom än dom om mig. jag vet om mig att jag har läst 314 sidor och skrivit 128 ord. det kanske inte är så mycket, men det vet inte dom det som jag vet. det känns alltid så tryggt att veta.
jag tänker bara lite lite idag och det jag tänker på är att jag borde skriva här: något om peters pop-show, en strålande musikfestival både jag och J uppträdde på. J inledde hela festivalen och jag och peter var konferencierer. det var så fint och bra alltihop människorna skrattade applåderade och var lite fulla och glada.
men det är svårt ibland att skriva om saker man är glad över. så svårt kan det vara att man helt enkelt inte gör det.
posted by Penny at 00:54
6 Comments:
Det är väl att man vågar, att man vågar göra något utan att tänka på konsekvenserna och så gör man det och så är det gjort, och så kommer konsekvenserna och då börjar man tänka på dom efteråt, men då är det liksom för sent.
Men allting har en viss ömtålighet och det märker man efteråt.
visst är det underligt att det är så mycket mer komplicerat att berätta beskriva problematisera lycka än olycka. olyckan verkar ha ett mycket starkare behov av att uttrycka sig komma ut behandlas medan lyckan bara är.
verkar lättare med lycka
men annars, om det inte var så: skulle inte allt bli lite povel ramelskt då? eller.. han skriver ju också om såna där förortsproblem som vissa par verkar ha i "det är dom små små detaljerna som gör 'et".
det är bekräftelse olyckan behöver. olyckan är nämligen narcissist.
je det kanske är så. eller så är vi bara galet otränade i att problematisera lyckan. vi är bara där o allt är bra.
säkert ingen dålig sak, men man skulle kunna tänka sig att man blev bättre på att hitta det bra om man lärde sig leta, istället för att bara träna på hur man inte skall vara olycklig.
fan vet.
Jag försöker ringa min syster, men hon pratar i telefonen med min mamma som jag dessutom också vill prata med. Jag får en konstig och stor känsla...
En triangel av kärlek. Att vi alla tre vill prata med varandra. Jag får en känsla av att de pratar om mej, och jag samtidigt tänker på dem.
Kärlek. Så fint. Vi är en del av varandra. Vi är familj. Jag längtar efter dessa två underbara kvinnor. Jag är otroligt tacksam över att de är min familj.
Den där stora konstiga känslan jag känner är lycklig kärlek!
Vad glad jag blir.
hmm, kan knappt läsa det du skriver för linserna klibbar. hmm illa,
Skicka en kommentar
<< Home