Nostalgia at 3 am

Och just när jag lämnar K på Rådmansgatan. Efter otroliga feministkonferensen; där mitt räknades, insulterades, intresserades. I alla fall så regnade det. Och vi hade missat sista tunnelbanan. Vi var sist kvar, och vi visste att vi skulle få gå hem, men det gjorde inget.

Vi gick och vi gick och vi gick, och till sist kom vi till Kungstensgatan. Där skulle K vara, och där skulle jag lämna av henne. Och jag gör det, och allt är som vanligt, förutom att jag är i helt annan stad och det regnar och jag har träffat Beverly Skeggs. Annars är allt som vanligt. Precis som vanligt.

Och. Jag är helt oförberedd på det knytnävslag av nostalgi som träffar mig i magtrakten när jag lämnat K, helt oförberedd. Där är Johanneskyrkan, där jag promenerat och där är den konstiga videobutiken/affären/serietidningsstället där jag var en gång eller flera gånger fast vid samma tillfälle. Nu går jag på Blekingegatan, jag vet vem som bor där på hörnet. Jag vet för jag är plötsligt tillbaka i. Och jag är helt oförberedd.

Det finns saker eller tider som går att romantisera, helt enkelt för att dom innehåller tillräckligt många upphakningsbara detaljer. Det finns en vecka som jag kan romantisera så, nostalgisera så. Och jag vet att det inte har någonting alls med verkligheten att göra, men det spelar ingen som helst roll när klockan är tre på natten och det regnar och jag går förbi Johanneskyrkan. Ingen roll alls.

Jag kommer ihåg såhär: vi var fulla och lite glada och fnittriga och det var varmt ute. Idag på konferensen sa någon att det som vetenskaparna gör, det är att plocka en händelse ur sitt sammanhang för att expertifiera det och kontextualisera det. Och det är också det man gör med minnen, och det jag gör nu. Full, fnittrig och varm. Så var det, jag minns det som om det var igår.

Det är när jag minns kontexten också som det blir sorgligt, och också anledningen till att det får kallas nostalgi. Nostalgi måste ha ett sorgens skimmer över sig, måste det inte?

Den verkliga verkligheten är något helt annat, helt avskuren nostalgiska historier. Men det konstiga är att jag tydligare minns vad vi åt i korvkiosken vid Odenplan, än vad konferensen bjöd på.