nu har jag varit ute och promenerat en promenad för att få ur mig någon slags arghet jag har i mig och samtidigt försökt att inte tänka på argheten utan mer låta den omärkligt glida iväg ur mig medan jag liksom uppmärksamhetsfångas av nånting helt annat.
jag gick min vanliga promenad längs husväggarna och aktat mig för naturen så gott det går och spridit min arghet jämt över majorna. jag har låtit bli att piska mig själv för att jag är svartsjuk och missunnsam och bitter och tänkt att någon gång i framtiden ska jag på offentlig plats be alla dom om ursäkt som jag missriktar min arghet mot. men inte ännu. ännu skulle jag bara gå där och låta argheten rinna ur mig och bli melankolisk medan stones-låten “time waits for no one” fortfarande finns inne i min kropp på något sätt.
det är ibland inte så lätt att låta bli att kasta skit på andra när det är man själv som är dålig. men man får var dålig ibland! –ropar jag inne i mig till mig själv, för att jag ska höra ordentligt. och under tiden som mina fötter går på marken och stones har konsert i mitt huvud tänker jag elaka översittartankar och elegant dräpande kommentarer som kanske skulle blivit sagda av någon någonstans och någon gång.
när jag kommer närmare mitt eget hus hör jag musik från min egen lägenhet. jag har glömt att stänga av stereon när jag gick iväg och nu är det försent. försent att spela hög musik som rinner ner längs fasaden och bort till mig. men jag vet inte att det, samtidigt som jag argat mig runt i majorna, på andra sidan det inte så stora havet suttit en tjej och skrivit fina fina brevet till mig. det märker jag först när jag kommit hem och innanför dörren och tittar på skärmen igen.
och då märker jag också att argheten går över och jag gråter en skvätt och tänker på allt vin vi kommer att dricka i framtiden, jag och fina tjejen på andra sidan havet och på hur fantastiska och bra vi är och snygga och hela skiten. och när jag har känt så en liten stund vet jag också att jag visst vill gå hem till jakob som är minst lika snygg och rolig och smart och cool som vi är.
precis när jag nu skall trycka på ”publish post”-knappen ringer vi till varandra av en konstig slump.
jag gick min vanliga promenad längs husväggarna och aktat mig för naturen så gott det går och spridit min arghet jämt över majorna. jag har låtit bli att piska mig själv för att jag är svartsjuk och missunnsam och bitter och tänkt att någon gång i framtiden ska jag på offentlig plats be alla dom om ursäkt som jag missriktar min arghet mot. men inte ännu. ännu skulle jag bara gå där och låta argheten rinna ur mig och bli melankolisk medan stones-låten “time waits for no one” fortfarande finns inne i min kropp på något sätt.
det är ibland inte så lätt att låta bli att kasta skit på andra när det är man själv som är dålig. men man får var dålig ibland! –ropar jag inne i mig till mig själv, för att jag ska höra ordentligt. och under tiden som mina fötter går på marken och stones har konsert i mitt huvud tänker jag elaka översittartankar och elegant dräpande kommentarer som kanske skulle blivit sagda av någon någonstans och någon gång.
när jag kommer närmare mitt eget hus hör jag musik från min egen lägenhet. jag har glömt att stänga av stereon när jag gick iväg och nu är det försent. försent att spela hög musik som rinner ner längs fasaden och bort till mig. men jag vet inte att det, samtidigt som jag argat mig runt i majorna, på andra sidan det inte så stora havet suttit en tjej och skrivit fina fina brevet till mig. det märker jag först när jag kommit hem och innanför dörren och tittar på skärmen igen.
och då märker jag också att argheten går över och jag gråter en skvätt och tänker på allt vin vi kommer att dricka i framtiden, jag och fina tjejen på andra sidan havet och på hur fantastiska och bra vi är och snygga och hela skiten. och när jag har känt så en liten stund vet jag också att jag visst vill gå hem till jakob som är minst lika snygg och rolig och smart och cool som vi är.
precis när jag nu skall trycka på ”publish post”-knappen ringer vi till varandra av en konstig slump.
posted by Penny at 23:28
2 Comments:
Jag kommer ihåg hur jag med bultande hjärta sprang hem till dig med det utskrivna mailet om short listningen för åka-bort-stipendie lite knyckligt och handsvettigt tryckt mot kroppen, det var så länge sen och då anade jag inte, jag anade föga, att detta kvinndomsprov skulle få mig att åka så mycket berg-och-dalbana framför datorn som jag har gjort hela detta långa år. Men det är tack vara dig som jag har klarat det. Ingen tvekan om detta.
tack! jag kommer också ihåg det, och hur vi lusläste det för att uttyda meningar och eventualiteter.
just datorn, eller själva internet, är faktiskt inte en så dum plats att åka berg-och-dalbana framför.
ja, och du har mail. ett litet.
Skicka en kommentar
<< Home