idoldyrkan på 500 meters avstånd
en del människor har idoler och jag är en av dom. jag har två. man kan säga att dom är varandras motsatser, eller att dom kompletterar varandra väldigt bra. för mig, eller i mig eller vad det nu heter. jag kan inte alls på något intellektuellt sätt förklara min dyrkan av dessa två personer höll jag på att skriva men ändrade mig och skrev situationer istället, varför i hela friden gjorde jag det?
den ena idolen är en halvgalen frireligiös plastikopererad gammal tant som gjort sig känd genom sina enorma bröst. jag älskar henne. allt hon gör är liksom okej på något sätt; hennes hjälp-till-självhjälpsprojekt, hennes gudlighet, hennes eget dollywood där man kan hyra rum med hjärtformade sängar och volanger precis överallt. jag köper hela paketet och en dag ska jag ta mitt barn och genomföra den där roadtripen genom usa och bo på ett sånt där motell. fan vad jag ska det.
den andra idolen såg jag på ullevi i söndags. och jag kan bara beskriva den konserten med hjälp av klyschor; fantastisk på scen, charmig, stark röst osv men det där är egentligen a load of crap för alla vet att man inte bedömer Robbie Williams utifrån någon slags objektivitet som handlar om hans kompetens att framföra låtar. och jag försöker, men det är svårt, att låta mig gilla honom på det där dolly parton-sättet.
för några år sedan hade jag och min syster en hangup på robbie, efter att ha hört några radiohitar och sett hans skandalösa beteende på mtv music awards. kanske tre låtar kunde vi nynna med i. vi satt uppe en halv natt för att se robbie live på tv, uppträda skandalöst när han tog emot sitt pris för vaddetnuvar. blev lite handsvettiga och uppspelta och bestämde oss för att åka till stockholm för att se konserten. kanske var det 2002. jag var 27 år. och efter det är jag liksom fast. och konserten på ullevi var precis som jag hade föreställt mig, jag fick vad jag ville ha. men samtidigt plågsamt medveten om att det är ett jobb att gilla någon, vare sig det är lätt eller svårt så är det någonting man gör.
tack Jonna för att du var med.
den ena idolen är en halvgalen frireligiös plastikopererad gammal tant som gjort sig känd genom sina enorma bröst. jag älskar henne. allt hon gör är liksom okej på något sätt; hennes hjälp-till-självhjälpsprojekt, hennes gudlighet, hennes eget dollywood där man kan hyra rum med hjärtformade sängar och volanger precis överallt. jag köper hela paketet och en dag ska jag ta mitt barn och genomföra den där roadtripen genom usa och bo på ett sånt där motell. fan vad jag ska det.
den andra idolen såg jag på ullevi i söndags. och jag kan bara beskriva den konserten med hjälp av klyschor; fantastisk på scen, charmig, stark röst osv men det där är egentligen a load of crap för alla vet att man inte bedömer Robbie Williams utifrån någon slags objektivitet som handlar om hans kompetens att framföra låtar. och jag försöker, men det är svårt, att låta mig gilla honom på det där dolly parton-sättet.
för några år sedan hade jag och min syster en hangup på robbie, efter att ha hört några radiohitar och sett hans skandalösa beteende på mtv music awards. kanske tre låtar kunde vi nynna med i. vi satt uppe en halv natt för att se robbie live på tv, uppträda skandalöst när han tog emot sitt pris för vaddetnuvar. blev lite handsvettiga och uppspelta och bestämde oss för att åka till stockholm för att se konserten. kanske var det 2002. jag var 27 år. och efter det är jag liksom fast. och konserten på ullevi var precis som jag hade föreställt mig, jag fick vad jag ville ha. men samtidigt plågsamt medveten om att det är ett jobb att gilla någon, vare sig det är lätt eller svårt så är det någonting man gör.
tack Jonna för att du var med.
0 Comments:
Skicka en kommentar
<< Home