det fögaste jag anat

man kan tro att jag alltid har varit såhär cool som jag är nu, men där misstar man sig rätt rejält. jag har varit hur ocool som helst. däremot kan jag en hel del om coolhet eftersom jag har varit så intresserad av det, och noga noga studerat andra människors coolhet.

en grej som jag vet är särdeles coolt är att vara blasé, och dom coola människorna tycktes vara just det mest hela tiden. helt otroliga saker kunde hända utan att dom coola rörde en min. dom verkade helt oberörda av precis allt. när jag gick på gymnasiet visste jag att dom coola tjejerna fick alla killar. och inte bara det! dom fick vara med om dom mest häpnadsväckande äventyr, om jag skulle berätta om alla spännande saker som dom coola tjejerna fick vara med om skulle ni inte tro att det var sant.

ett tag försökte jag mig på det, att vara cool på det där oefterhärmeliga sätt som jag minns att bara en enda tjej klarade av fullt ut. under några veckor ägnade oss min kompis S och jag åt att låta bli att prata, samt att verka oberörda och liksom spännande inåtvända. nu är det ju så att både S och jag var, och är fortfarande, otroligt intresserade av att prata. vi klarade alls inte av att vara fjära, svala och blicka ut över skolgården med mystiska blickar. vi var liksom för angelägna. och angelägsenhet (eller vad det nu heter) var som självaste motsatsen till coolhet.

hösten 1994 flyttade jag hemifrån och började samtidigt läsa på universitetet. och jag hade inte på något sätt gett upp vara sig försök att vara cool, eller att beundra dom som var coola. på den kursen jag läste fanns det människor som var jättecoola och dom var jag rädd för, hela tiden oroade jag mig för att jag skulle ha fel åsikter. en av dom på kursen var extra jättecool, för hon sa inte så mycket som dom andra och verkade överhuvudtaget inte bry sig om vad andra tyckte om henne. hon var lite äldre än jag också, men det var ju alla på den där kursen. skitsnygga kläder hade hon kommer jag ihåg, och jag som trott att jag var lite alternativ (vilket är lätt att göra i nästan vilket sammanhang som helst om man som jag är uppvuxen i Mölnlycke) funderade otroligt mycket på hur jag kkunde förcoola min egen klädstil.

den coola tjejen och jag pratade en del med varandra, men jag fattade inte riktigt om hon gillade mig eller inte. men en dag frågade hon iallafall om jag ville ta en öl med henne på kompaniet på kvällen och det ville jag ju såklart. jag höll på hur länge som helst med utseendemässiga förbättringar av mig själv innan jag gick för att träffa henne på kvällen och jag minns fortfarande att jag hade på mig en rosa baby-doll klänning. jag var så nervös. hon var ju typ the goddess of coolhet!

väldigt föga anade jag då, att jag tolv år senare skulle fira fina midsommaren med henne och hennes familj. men ännu fögare anade jag att hon skulle följa med mig till ullevi för att se en ex-boybandstar uppträda. det är fanimig det fögaste jag anat i hela mitt liv.