den nya vetenskapen
inom irretiken hävdas det (av mig, då) att människan är människa genom just sin förmåga att både kunna irritera andra och att irritera sig själv. ingen annan art kan göra detta. visst kan vi säga om tex en katt att den ser irriterad ut, men det är ju bara som det ser ut. människan gör ju liksom hela irritaionsarbetet alldeles själv.
förmågan att irritera sig själv och andra utgör själva den sociala basen och utvecklingen i alla mänskliga samhällen. och irriterbarheten utgör samtidigt den sociala världens hårdfakta: det som inte går att irritera eller irritera sig på, det finns inte. irritationen är själva motorn i evolutionen, alltså.
för att kunna göra en adekvat samhällsanalys måste man alltså först och främst frilägga de irritaplex, dvs de system av irriterbarheter varpå samhället är uppbyggt. noga måste man studera irritaplexen och deras inbördes ordning och relationer till varandra. varje irritaplex utgörs av en kärna (pudelns) och kopplingar till andra irritaplex. som en enda stor dominoeffekt av irritaionsmoment är hela samhället.
värdet, eller själva tyngden i respektive irritaplex bestäms av varje samhälles observationsförmåga. dom som ser små små detaljer lägger större vikt vid enskilda irritaplex, medan dom som ser lite suddigare fäster vikten vid själva relationerna mellan irritaplexen.
detta skiljer oss från djuren: vår förmåga att irritera oss och andra samtidigt.