Tack Saga-Mariah och MattiasG

Har nu läst igenom allt i min blogg. Det är helt fantastiskt att få göra det, att se vad som hände, att minnas hur det var där i krisen, i gamla lägenheten i myset.

Överallt, bland alla kommentarer och inuti det jag skrev om återkommer Jakob och Kajsa. Det är helt i sin ordning, de är MINA människor, de var med de hejjade på och utropade hurra när jag behövde det som allra bäst.

Men helt otippade människor var också med, Saga-Mariah och Mattias. I inlägg efter inlägg ropar de hej, skriver små snälla dikter, kommenterar mina tankar. Det blev jag just nu alldeles rörd av. Tack för det, ville jag bara säga på en sån här offentlig plats.

Bryta isen

Det var så länge sedan nu som jag var här. Så länge sedan så jag inte ens vet vad jag ska skriva. Men nåt måste jag ju skriva. För att bryta isen.

Nostalgia at 3 am

Och just när jag lämnar K på Rådmansgatan. Efter otroliga feministkonferensen; där mitt räknades, insulterades, intresserades. I alla fall så regnade det. Och vi hade missat sista tunnelbanan. Vi var sist kvar, och vi visste att vi skulle få gå hem, men det gjorde inget.

Vi gick och vi gick och vi gick, och till sist kom vi till Kungstensgatan. Där skulle K vara, och där skulle jag lämna av henne. Och jag gör det, och allt är som vanligt, förutom att jag är i helt annan stad och det regnar och jag har träffat Beverly Skeggs. Annars är allt som vanligt. Precis som vanligt.

Och. Jag är helt oförberedd på det knytnävslag av nostalgi som träffar mig i magtrakten när jag lämnat K, helt oförberedd. Där är Johanneskyrkan, där jag promenerat och där är den konstiga videobutiken/affären/serietidningsstället där jag var en gång eller flera gånger fast vid samma tillfälle. Nu går jag på Blekingegatan, jag vet vem som bor där på hörnet. Jag vet för jag är plötsligt tillbaka i. Och jag är helt oförberedd.

Det finns saker eller tider som går att romantisera, helt enkelt för att dom innehåller tillräckligt många upphakningsbara detaljer. Det finns en vecka som jag kan romantisera så, nostalgisera så. Och jag vet att det inte har någonting alls med verkligheten att göra, men det spelar ingen som helst roll när klockan är tre på natten och det regnar och jag går förbi Johanneskyrkan. Ingen roll alls.

Jag kommer ihåg såhär: vi var fulla och lite glada och fnittriga och det var varmt ute. Idag på konferensen sa någon att det som vetenskaparna gör, det är att plocka en händelse ur sitt sammanhang för att expertifiera det och kontextualisera det. Och det är också det man gör med minnen, och det jag gör nu. Full, fnittrig och varm. Så var det, jag minns det som om det var igår.

Det är när jag minns kontexten också som det blir sorgligt, och också anledningen till att det får kallas nostalgi. Nostalgi måste ha ett sorgens skimmer över sig, måste det inte?

Den verkliga verkligheten är något helt annat, helt avskuren nostalgiska historier. Men det konstiga är att jag tydligare minns vad vi åt i korvkiosken vid Odenplan, än vad konferensen bjöd på.

Bakom ryggen på Marie

I närheten av Hogensmotet (?) passerar jag räddningsplats 13 och räddningsplats 14. Är det efter E6-raset? Själva raset såg jag inte till, vi måste ha tagit en annan väg. Jag undrar hur i hela friden jag ska kunna göra genusvetenskap av det här? Längs vägen har det funnits flera såna platser: stora ras, eller högar av stenar, armeringsjärn, betonggrejer som är stora som industriskorstenar och jag har ingen aning om vad det är. Byggarbetare står och viftar med händerna på sätt som påminner mig om hur baseboll-pitchers signalerar. Inget av det fattar jag hur det går till. Skit också. Nu är tullen här, och jag blir ännu senare till mitt norska möte.

Hur i hela friden ska jag kunna göra genusvetenskap av detta? Tullmännen ser barska ut, men de har med sig ganska söt liten skuttig hund. Jag vill röka, jag är hungrig, jag vill inte bli senare än vad jag redan är. Men what the fuck.

Räddningsplats 13 och 14 blir suddigare i minnet, men vissa saker är så tydliga. Jag önskar att jag hade haft ett filmteam, som jag hade kunnat berätta för, och så hade dom kunnat göra en film av det. Det är en man. Han har hjälm på sig, nån slags gul väst med reflexer och blå jacka (eller är det bara för att tulltjänstemännen hade såna kläder, ja, förutom hjälmen då, som jag tror att det är så han såg ut?) och han står på en liten jordhög. Nedanför honom står andra män, jag vill kalla dom gubbar, för man kallar såna män för gubbar. Jobbargubbar vill jag kalla dom. Man ser att det står bilar runtomkring, inte så många, men ändå. Bilarna är leriga nertill och jag undrar om det är deras privata bilar, eller om de tillhör – ja, vadå? Räddningsverket? Vägverket?

Skitstora grävskopor skopar upp stora stenar och det yr rök. Gubben på jordhögen har ju som sagt hjälm på sig, och hörselskydd och han står där och viftar och dom andra gubbarna tittar på. Jag fattar ingenting av alla tecken.

Jag tror inte att någon känner 15 personer som inte har något bättre för sig än att höra på monologer om bröllop mitt på dan en helt vanlig måndag. Jag vet allt om hennes bröllop nu: Hon ska gifta sig i Fjällbacka, och det kommer ungefär hundra människor från både Göteborg och Oslo. Mottagningen ska vara i församlingshemmet, och sedan fest på Hotellet där hon och nyblivna maken ( en keck gutt) ska spendera natten. Hon oroar sig för sin frisyr, hennes hår är så sprött att hon inte kan använda hårt spray. Vad ska hon göra? Jo, hon ringer sin frisör. Pratar, på norsk: Ja hej det är Loise (med betoning på E), du jej har en spörssmål till anette (återigen med betonimng på e).

Sådär håller det på. Varje samtal hon har med sin mamma, syster, kompis och vilka fler det nu är, resulterar i samtal med frisören, församlingshemmet, hotellet, resebyrån (”nej, vi vill inte åka nu under sommaren, men kan du kolla upp några alternativ för jul och nyår?). Är det så går till? Vart hamnar man om man följer efter ett samtal? Och vad är det man följer efter då, egentligen?

Gubben på jordhögen står fortfarande och viftar och pekar inne i mitt huvud. Han viftar och perkar på saker och arbetsuppgifter, och förmodligen ordningen också. Jag vet ingenting om det han gör.

Det är en timma och en kvart kvar av den här resan som aldrig verkar ta slut, men batteriet räcker bara i en halvtimma till. Jag har inget att äta med mig (eftersom jag fick för mig att det här var den typ av bussresa som hade rast ibland, men det är ju klart att det inte är). Jag kan bara tänka på mat. Och på bruden in spe, hon sa något om Fjällbacka camping som jag missade.
-----------------------------
Helt bisarr upplevelse. Har varit på möte med dom nordiska mansforskarna, känner mig bekväm men inte riktigt med. Nu är jag på hotellet och väntar på, jag vet inte riktigt. Marie skulle ta en simtur, sen en drink med henne i baren. Men vi sa ingen tid! Jag är ju beroende av sånt, men det är bara att hålla god min. (Och snart kommer ni att märka att jag inte alls håller god min, utan ringer, tjatar, ber om regler, tider, platser. Sån är jag.)

Har ett rum man får röka på, tv:n står på och jag väntar på att klockan ska bli tillräckligt mycket för mig att ringa Maries rum. Har duschat och bytt om, packat upp och sminkat mig gjort mig iordning i håret. Väntan, alltid denna väntan, mellanrumstider som jag inte är något vidare på. Norsk komedi(?)serie på tv. What’s a poor girl to do?

Ringa marie. Puans. Möter henne i baren om ett par minuter. Jag är fin. Alla är fina. Jag bor på ett hotell, och jag som älskar att bo på hotell! Och nu tjuter sirenerna utanför. Hur coolt som helst. Coolt.
-------------------------------------
Nu i sängen, NRK på, och otroligt nog utspelar sig scenen i ett diskursanalys-labb. Roligt.

Jag förstår vad jag gör här nu. Jag marknadsför mig, Marie hjälper mig med det, fast jag vet inte om hon vet om det, eller om det är meningen att jag ska veta om det eller om jag inte är tillräckligt tydlig eller otydlig med det. Vilket som, alltså. Hon presenterar mig för folk, framhåller mig i olika sammanhang. Plötsligt slår det mig att hon är min slags mentor.

Det ska vara en slags konferens, och jag är framhållen som konferensarbetare. Hon berättar om seminariet och glömmer inte att tala om att jag initierat det. Hon hintar om artiklar att skicka in, hon kan hjälpa mig att fylla i reseräkningen, hon kan läsa och kommentera mina texter. Ändå blir jag inte klok på henne, gillar hon mig? Det är sånt jag måste veta.

Annat ska jag inte glömma av: det finns en slags treenighet; diskursanalys, intersektionalitet och, ja, gissa den tredje. Jag kan inte minnas den tredje. Jag minns att vi satt i en skybar, jag minns att jag drack whiskey och pratade med Bente. Marie pratade liksom bredvid mig, med någon annan. Det var då jag hörde det, det där om treenigheten. Och också mig själv beskriva Dorothy Smiths metod. Och det är då jag fattar vad jag gör här, och att jag håller på att bli för full för det och att jag måste gå till mitt rum och lägga mig i en stor säng, med datorn på magen och en polisserie som börjar med diskursanalys.

Och svaret, som alla väntar på och egentligen vill veta. Svaret på frågan om jag röker i mitt hotellrum med queen-size bed och minibar. Vad tror ni? Och ja, jag har hemlängtan.
----------------------
På bussen hem. Jag kommer på vilken den tredje i treenigheten är: Postkolonial teori. Det verkar vara dom man ska röra sig mellan. Jag hittar i detta nu på en ny teori: Postkommunal teori, den är jätteframgångsrik.

Jag gillar saker som man kan räkna. Jag räknade till tre och gjorde en lista över tre saker att uppnå med den här resan (och då menar jag den fysiska transporten av min egen kropp), saker som är mätbara, som går att följa upp och som kan bli egna startrutor vidare. Det ena var att undersöka möjligheter till att ta aktiv del i utvecklandet av mansforskningsnätverket. Jag undersökte möjligheterna, dom var goda och jag är med i nån slags planeringsgrupp för mansforskningskonferens 2008. Det andra var att undersöka möjligheter att publicera mig. Dom är också goda! Marie sitter med i redaktion, och har erbjudit sig att läsa det jag skriver. Vad var det tredje? Jag har det uppskrivet: Visa upp mig själv, min trevlighet och min socialhet och min lättillgänglighet. Det gick inget bra. Det här har varit den sammanbitnaste resan jag varit på. Jag blev full, men inte sådär pladdrig och rolig som nästan bara jag kan vara, utan stelare och stelare för varje minut som gick. När jag låg i sängen började jag må illa.

Helt plötsligt är jag inslängd i nånting spännande. Men det syns inte på utsidan av mig, och det känns inte på insidan heller. Undra när det kommer börja kännas spännande. Att jag har rökpausat med Holter, berättat för honom om mitt avhandlingsprojekt och fått relevanta litteraturtips. Undra om det kommer kännas spännande att jag går forskarutbildningen, undra om jag igen kommer bli sådär imponerad av mig själv som jag blev när jag fick veta att jag kommit in. Undrar.

F och J är hemma med varandra. Man kan säga att dom passar varandra, precis som katterna gör om dagarna. Jag längtar efter dom, efter deras lukter. Bussen är naturligtvis försenad igen, och jag gissar att vi kommer bli stoppade i tullen, igen. Men sen, sen är jag hemma.

Fast nu när jag vet hur det går till och att jag klarar mig ganska bra utan att hålla nån i handen, vill jag åka på konferens igen och igen och igen. Men bara med folk jag redan träffat och det ska vara samma mat.

snart nog

är det dags att tala om, alltså berätta för er, om orsaken till tyst här, och till att produktionen av ord har pågått på ett annat ställe. 230 ord om dagen i 35 dagar har resulterat i något jag inte får tala om idag. imorgon får jag tala om det.

tack fanny tack kajsa tack jakob för att ni stått ut med mig och gjort bra saker för mig. nu ska ni få se att det var värt det. även för er var det värt det.

Det står någon i fönstret

det står någon i fönstret mittemot mitt. det är alldeles upplyst i ett enda rum där mittemot, och den bara står där och står som förstenad. den kanske är det? tänker jag då.
jag har inte så mycket på min rygg ikväll, inte som igår. jag läser och läser; fina mjuka barnet ligger i sin säng med två mjuka katter och J är hemma hos sig själv ikväll. jag vet var alla dom som är viktiga är och dom är stilla. jag gillar stilla. gör inte ni det? till och med den mittemot är stilla, stilla som en sten.

jag läser: ritualer ceremonier kulturer och passager. antropologier psykologier; och alla säger att dom vet, men dom vet olika hela tiden, men det gör inget för nu vet jag att dom vet olika. jag vet mycket mer om dom än dom om mig. jag vet om mig att jag har läst 314 sidor och skrivit 128 ord. det kanske inte är så mycket, men det vet inte dom det som jag vet. det känns alltid så tryggt att veta.

jag tänker bara lite lite idag och det jag tänker på är att jag borde skriva här: något om peters pop-show, en strålande musikfestival både jag och J uppträdde på. J inledde hela festivalen och jag och peter var konferencierer. det var så fint och bra alltihop människorna skrattade applåderade och var lite fulla och glada.

men det är svårt ibland att skriva om saker man är glad över. så svårt kan det vara att man helt enkelt inte gör det.

Though this be method, Yet there is madness in it: Paranoia and Liberal Epistemology.

Kroppen har blivit alldeles sin egen; det är det där kliet som uppträder igen och det är verkligen ett uppträdande, eller snarare ett framträdande. Den framträder för mig på ett kliande sätt som går att tänka bort men bara om allt tänk fokuserar på icke-kli. Tänkandet har inte tid att sysselsätta sig med sånt nu och jag försöker bestämma riktningen för tänkandet. Den protesterar.

Det är huden igen som försöker säga mig något, men jag slår dövörat till och låtsas som om jag inte bryr mig om den. Den surar och kliandet på ryggen blir outhärdligt. Jag vet att det är ångest, men det spelar ingen roll, alla jävlar har ju ångest nu för tiden. Jag försöker ett annat trick; mutan. Jag ger kroppen vad den vill ha och så tänker jag att den håller sig lugn ett tag. Men icke! Vad ska man göra? Undrar jag.

Det är nånting med paranoja som är fascinerande. Galenskaper som attackerar en själv. Någon skrev ”Du är paranoid och den här texten är skriven till dig” och jag skrattade när jag fick höra det. Skrattade och kände samtidigt en ilande känsla av skräck. Jag är paranoid, eller kanske är jag det. Jag vill alltid ha ryggen fri, jag kan inte sova med ryggen mot dörren, jag drömmer mardrömmar om att få blåmärken på ryggen och att inte kunna skydda den. Allt allt allt finns i ryggen. Där som kliet helst vill vara.

Kliet slutar besvära mig när jag skriver detta. Vad betyder det?

jag trodde att jag saknade riktning, men det var fel.

blanda allt

bara för att jag kan, och tycker det verkar roligt (och nu får jag ha så roligt) har jag låtit mig inspireras av - nej, jag härmar helt enkelt - kristoffer på bloggen carne och hans random allt-spellista.

jag randomblandade alla låtar, och kom upp med en spellista på över 100 timmar, och i topp 20 hamnade

Liz Phair - Strange loop
The Sundays - You're Not The Only One I Know
David Bowie - Jean Genie
Antony and the Johnsons - Spirralling
The Pipettes - Dirty mind
Rufus Wainwright - In a graveyard
Miss Universum - Fertilize
The Pixies - Havalina
Robbie Williams - Make me pure
Tant Strul - Kanske där inatt
Deerhof - Wrong time capsule
Madame McAdam - popstar boy
The Knife - The Captain
Rolling stones - Heart of stone
Rachel Stevens - Crazy boys
David Bowie - Rock & roll suicide
Compulsion - Air-raid For The Neighbours
Broder Daniel - Sitting Out In The Cold
Kylie Minogue - love at first sight
Saturday looks good to me - All Our Summer Songs

det är rätt bra musik ju! jag ska ta mig igenom hela listan. undrar hur lång tid det tar? 1773 låtar. 106 timmar och 55 minuter. när är jag klar då?

1996 och framåt

för tio och ett halvt år sen började jag skriva en uppsats och jag skrev aldrig klart den. nu har jag gjort det. nu, alltså för en halvtimma sedan. jag har haft allt emot mig men jag har skrivit klart den ändå. nu kommer ingenting bli som förr. jag kommer aldrig mer behöva skriva den här uppsatsen för jag är så färdig nu.

det är mitt i natten och jag mailar mina finaste människor, men dom svarar inte för jag tror dom sover. dom kanske tror att jag med sover? det gör jag inte, jag vill ju fira ju!

när jag skrev den här fast en helt annan uppsats för tio och ett halvt år sen, och när jag var klar med den (för den blev liksom klar; "flickorna i frida" heter den så finurligt, men av disciplinära skäl har jag varit tvungen att göra om alltihop från början), så födde jag barn. bara sådär, några dagar efteråt. det tänker jag på nu när jag är klar med uppsatsen jag skrivit två gånger, att förra gången låg hon i min mage. det var så längesen, så längesen att hon alldeles sjäkv kan åka från sin pappa i guldheden hit till mig imorgon bitti.

vad folk vill ha

det är så roligt hela livet ibland är så roligt!

kollar min statcounter och upptäcker att de två (2) personer som letat sig hit på en fredagkväll - vilket stöder min tanke om varför folk surfar runt på fredakvällar (se tidigare blogginlägg om sex och porr) - kommit hit genom:
1) den härliga google-sökningen "visa snoppen"
2) den ännu härligare sökningen på "fittans djup och kukens bredd"

vad ville person nummer 2? få reda hur ekvationen går ihop, redan innan kvällen knappt är påbörjad? letade den efter statistik? eller vad? VAD?

roligt var det iallafall. måste också passa på att tipsa om ett tv-program som jakob tipsade mig om: The inside, på kanal 6 på söndag visar tydligen ett proggram om seriemördare som seriemördar seriemördare! kan det bli mer fantastiskt än så?

JAG ska iallafall se det! på söndag. då vet jag att uppsatsen är klar, och därmed den kurs jag påbörjade 1996. men nu ska jag fortsätta med jobbandet och analysen av analysen. en annan gång när jag satt uppe och skrev mitt i natten var det en annan gång och jag hade stressont i magen. det har jag inte nu, och sen kommer allt bli annorlunda. nästan är jag klar.