Det står någon i fönstret

det står någon i fönstret mittemot mitt. det är alldeles upplyst i ett enda rum där mittemot, och den bara står där och står som förstenad. den kanske är det? tänker jag då.
jag har inte så mycket på min rygg ikväll, inte som igår. jag läser och läser; fina mjuka barnet ligger i sin säng med två mjuka katter och J är hemma hos sig själv ikväll. jag vet var alla dom som är viktiga är och dom är stilla. jag gillar stilla. gör inte ni det? till och med den mittemot är stilla, stilla som en sten.

jag läser: ritualer ceremonier kulturer och passager. antropologier psykologier; och alla säger att dom vet, men dom vet olika hela tiden, men det gör inget för nu vet jag att dom vet olika. jag vet mycket mer om dom än dom om mig. jag vet om mig att jag har läst 314 sidor och skrivit 128 ord. det kanske inte är så mycket, men det vet inte dom det som jag vet. det känns alltid så tryggt att veta.

jag tänker bara lite lite idag och det jag tänker på är att jag borde skriva här: något om peters pop-show, en strålande musikfestival både jag och J uppträdde på. J inledde hela festivalen och jag och peter var konferencierer. det var så fint och bra alltihop människorna skrattade applåderade och var lite fulla och glada.

men det är svårt ibland att skriva om saker man är glad över. så svårt kan det vara att man helt enkelt inte gör det.

Though this be method, Yet there is madness in it: Paranoia and Liberal Epistemology.

Kroppen har blivit alldeles sin egen; det är det där kliet som uppträder igen och det är verkligen ett uppträdande, eller snarare ett framträdande. Den framträder för mig på ett kliande sätt som går att tänka bort men bara om allt tänk fokuserar på icke-kli. Tänkandet har inte tid att sysselsätta sig med sånt nu och jag försöker bestämma riktningen för tänkandet. Den protesterar.

Det är huden igen som försöker säga mig något, men jag slår dövörat till och låtsas som om jag inte bryr mig om den. Den surar och kliandet på ryggen blir outhärdligt. Jag vet att det är ångest, men det spelar ingen roll, alla jävlar har ju ångest nu för tiden. Jag försöker ett annat trick; mutan. Jag ger kroppen vad den vill ha och så tänker jag att den håller sig lugn ett tag. Men icke! Vad ska man göra? Undrar jag.

Det är nånting med paranoja som är fascinerande. Galenskaper som attackerar en själv. Någon skrev ”Du är paranoid och den här texten är skriven till dig” och jag skrattade när jag fick höra det. Skrattade och kände samtidigt en ilande känsla av skräck. Jag är paranoid, eller kanske är jag det. Jag vill alltid ha ryggen fri, jag kan inte sova med ryggen mot dörren, jag drömmer mardrömmar om att få blåmärken på ryggen och att inte kunna skydda den. Allt allt allt finns i ryggen. Där som kliet helst vill vara.

Kliet slutar besvära mig när jag skriver detta. Vad betyder det?

jag trodde att jag saknade riktning, men det var fel.