Get what you need

Tack Saga-Mariah och MattiasG

2009-10-23T22:15:00.002+02:00

Har nu läst igenom allt i min blogg. Det är helt fantastiskt att få göra det, att se vad som hände, att minnas hur det var där i krisen, i gamla lägenheten i myset.

Överallt, bland alla kommentarer och inuti det jag skrev om återkommer Jakob och Kajsa. Det är helt i sin ordning, de är MINA människor, de var med de hejjade på och utropade hurra när jag behövde det som allra bäst.

Men helt otippade människor var också med, Saga-Mariah och Mattias. I inlägg efter inlägg ropar de hej, skriver små snälla dikter, kommenterar mina tankar. Det blev jag just nu alldeles rörd av. Tack för det, ville jag bara säga på en sån här offentlig plats.

Bryta isen

2009-10-22T14:41:00.002+02:00

Det var så länge sedan nu som jag var här. Så länge sedan så jag inte ens vet vad jag ska skriva. Men nåt måste jag ju skriva. För att bryta isen.

Nostalgia at 3 am

2007-05-22T02:31:00.000+02:00

Och just när jag lämnar K på Rådmansgatan. Efter otroliga feministkonferensen; där mitt räknades, insulterades, intresserades. I alla fall så regnade det. Och vi hade missat sista tunnelbanan. Vi var sist kvar, och vi visste att vi skulle få gå hem, men det gjorde inget.

Vi gick och vi gick och vi gick, och till sist kom vi till Kungstensgatan. Där skulle K vara, och där skulle jag lämna av henne. Och jag gör det, och allt är som vanligt, förutom att jag är i helt annan stad och det regnar och jag har träffat Beverly Skeggs. Annars är allt som vanligt. Precis som vanligt.

Och. Jag är helt oförberedd på det knytnävslag av nostalgi som träffar mig i magtrakten när jag lämnat K, helt oförberedd. Där är Johanneskyrkan, där jag promenerat och där är den konstiga videobutiken/affären/serietidningsstället där jag var en gång eller flera gånger fast vid samma tillfälle. Nu går jag på Blekingegatan, jag vet vem som bor där på hörnet. Jag vet för jag är plötsligt tillbaka i. Och jag är helt oförberedd.

Det finns saker eller tider som går att romantisera, helt enkelt för att dom innehåller tillräckligt många upphakningsbara detaljer. Det finns en vecka som jag kan romantisera så, nostalgisera så. Och jag vet att det inte har någonting alls med verkligheten att göra, men det spelar ingen som helst roll när klockan är tre på natten och det regnar och jag går förbi Johanneskyrkan. Ingen roll alls.

Jag kommer ihåg såhär: vi var fulla och lite glada och fnittriga och det var varmt ute. Idag på konferensen sa någon att det som vetenskaparna gör, det är att plocka en händelse ur sitt sammanhang för att expertifiera det och kontextualisera det. Och det är också det man gör med minnen, och det jag gör nu. Full, fnittrig och varm. Så var det, jag minns det som om det var igår.

Det är när jag minns kontexten också som det blir sorgligt, och också anledningen till att det får kallas nostalgi. Nostalgi måste ha ett sorgens skimmer över sig, måste det inte?

Den verkliga verkligheten är något helt annat, helt avskuren nostalgiska historier. Men det konstiga är att jag tydligare minns vad vi åt i korvkiosken vid Odenplan, än vad konferensen bjöd på.

Bakom ryggen på Marie

2007-02-06T23:11:00.000+01:00

I närheten av Hogensmotet (?) passerar jag räddningsplats 13 och räddningsplats 14. Är det efter E6-raset? Själva raset såg jag inte till, vi måste ha tagit en annan väg. Jag undrar hur i hela friden jag ska kunna göra genusvetenskap av det här? Längs vägen har det funnits flera såna platser: stora ras, eller högar av stenar, armeringsjärn, betonggrejer som är stora som industriskorstenar och jag har ingen aning om vad det är. Byggarbetare står och viftar med händerna på sätt som påminner mig om hur baseboll-pitchers signalerar. Inget av det fattar jag hur det går till. Skit också. Nu är tullen här, och jag blir ännu senare till mitt norska möte.

Hur i hela friden ska jag kunna göra genusvetenskap av detta? Tullmännen ser barska ut, men de har med sig ganska söt liten skuttig hund. Jag vill röka, jag är hungrig, jag vill inte bli senare än vad jag redan är. Men what the fuck.

Räddningsplats 13 och 14 blir suddigare i minnet, men vissa saker är så tydliga. Jag önskar att jag hade haft ett filmteam, som jag hade kunnat berätta för, och så hade dom kunnat göra en film av det. Det är en man. Han har hjälm på sig, nån slags gul väst med reflexer och blå jacka (eller är det bara för att tulltjänstemännen hade såna kläder, ja, förutom hjälmen då, som jag tror att det är så han såg ut?) och han står på en liten jordhög. Nedanför honom står andra män, jag vill kalla dom gubbar, för man kallar såna män för gubbar. Jobbargubbar vill jag kalla dom. Man ser att det står bilar runtomkring, inte så många, men ändå. Bilarna är leriga nertill och jag undrar om det är deras privata bilar, eller om de tillhör – ja, vadå? Räddningsverket? Vägverket?

Skitstora grävskopor skopar upp stora stenar och det yr rök. Gubben på jordhögen har ju som sagt hjälm på sig, och hörselskydd och han står där och viftar och dom andra gubbarna tittar på. Jag fattar ingenting av alla tecken.

Jag tror inte att någon känner 15 personer som inte har något bättre för sig än att höra på monologer om bröllop mitt på dan en helt vanlig måndag. Jag vet allt om hennes bröllop nu: Hon ska gifta sig i Fjällbacka, och det kommer ungefär hundra människor från både Göteborg och Oslo. Mottagningen ska vara i församlingshemmet, och sedan fest på Hotellet där hon och nyblivna maken ( en keck gutt) ska spendera natten. Hon oroar sig för sin frisyr, hennes hår är så sprött att hon inte kan använda hårt spray. Vad ska hon göra? Jo, hon ringer sin frisör. Pratar, på norsk: Ja hej det är Loise (med betoning på E), du jej har en spörssmål till anette (återigen med betonimng på e).

Sådär håller det på. Varje samtal hon har med sin mamma, syster, kompis och vilka fler det nu är, resulterar i samtal med frisören, församlingshemmet, hotellet, resebyrån (”nej, vi vill inte åka nu under sommaren, men kan du kolla upp några alternativ för jul och nyår?). Är det så går till? Vart hamnar man om man följer efter ett samtal? Och vad är det man följer efter då, egentligen?

Gubben på jordhögen står fortfarande och viftar och pekar inne i mitt huvud. Han viftar och perkar på saker och arbetsuppgifter, och förmodligen ordningen också. Jag vet ingenting om det han gör.

Det är en timma och en kvart kvar av den här resan som aldrig verkar ta slut, men batteriet räcker bara i en halvtimma till. Jag har inget att äta med mig (eftersom jag fick för mig att det här var den typ av bussresa som hade rast ibland, men det är ju klart att det inte är). Jag kan bara tänka på mat. Och på bruden in spe, hon sa något om Fjällbacka camping som jag missade.
-----------------------------
Helt bisarr upplevelse. Har varit på möte med dom nordiska mansforskarna, känner mig bekväm men inte riktigt med. Nu är jag på hotellet och väntar på, jag vet inte riktigt. Marie skulle ta en simtur, sen en drink med henne i baren. Men vi sa ingen tid! Jag är ju beroende av sånt, men det är bara att hålla god min. (Och snart kommer ni att märka att jag inte alls håller god min, utan ringer, tjatar, ber om regler, tider, platser. Sån är jag.)

Har ett rum man får röka på, tv:n står på och jag väntar på att klockan ska bli tillräckligt mycket för mig att ringa Maries rum. Har duschat och bytt om, packat upp och sminkat mig gjort mig iordning i håret. Väntan, alltid denna väntan, mellanrumstider som jag inte är något vidare på. Norsk komedi(?)serie på tv. What’s a poor girl to do?

Ringa marie. Puans. Möter henne i baren om ett par minuter. Jag är fin. Alla är fina. Jag bor på ett hotell, och jag som älskar att bo på hotell! Och nu tjuter sirenerna utanför. Hur coolt som helst. Coolt.
-------------------------------------
Nu i sängen, NRK på, och otroligt nog utspelar sig scenen i ett diskursanalys-labb. Roligt.

Jag förstår vad jag gör här nu. Jag marknadsför mig, Marie hjälper mig med det, fast jag vet inte om hon vet om det, eller om det är meningen att jag ska veta om det eller om jag inte är tillräckligt tydlig eller otydlig med det. Vilket som, alltså. Hon presenterar mig för folk, framhåller mig i olika sammanhang. Plötsligt slår det mig att hon är min slags mentor.

Det ska vara en slags konferens, och jag är framhållen som konferensarbetare. Hon berättar om seminariet och glömmer inte att tala om att jag initierat det. Hon hintar om artiklar att skicka in, hon kan hjälpa mig att fylla i reseräkningen, hon kan läsa och kommentera mina texter. Ändå blir jag inte klok på henne, gillar hon mig? Det är sånt jag måste veta.

Annat ska jag inte glömma av: det finns en slags treenighet; diskursanalys, intersektionalitet och, ja, gissa den tredje. Jag kan inte minnas den tredje. Jag minns att vi satt i en skybar, jag minns att jag drack whiskey och pratade med Bente. Marie pratade liksom bredvid mig, med någon annan. Det var då jag hörde det, det där om treenigheten. Och också mig själv beskriva Dorothy Smiths metod. Och det är då jag fattar vad jag gör här, och att jag håller på att bli för full för det och att jag måste gå till mitt rum och lägga mig i en stor säng, med datorn på magen och en polisserie som börjar med diskursanalys.

Och svaret, som alla väntar på och egentligen vill veta. Svaret på frågan om jag röker i mitt hotellrum med queen-size bed och minibar. Vad tror ni? Och ja, jag har hemlängtan.
----------------------
På bussen hem. Jag kommer på vilken den tredje i treenigheten är: Postkolonial teori. Det verkar vara dom man ska röra sig mellan. Jag hittar i detta nu på en ny teori: Postkommunal teori, den är jätteframgångsrik.

Jag gillar saker som man kan räkna. Jag räknade till tre och gjorde en lista över tre saker att uppnå med den här resan (och då menar jag den fysiska transporten av min egen kropp), saker som är mätbara, som går att följa upp och som kan bli egna startrutor vidare. Det ena var att undersöka möjligheter till att ta aktiv del i utvecklandet av mansforskningsnätverket. Jag undersökte möjligheterna, dom var goda och jag är med i nån slags planeringsgrupp för mansforskningskonferens 2008. Det andra var att undersöka möjligheter att publicera mig. Dom är också goda! Marie sitter med i redaktion, och har erbjudit sig att läsa det jag skriver. Vad var det tredje? Jag har det uppskrivet: Visa upp mig själv, min trevlighet och min socialhet och min lättillgänglighet. Det gick inget bra. Det här har varit den sammanbitnaste resan jag varit på. Jag blev full, men inte sådär pladdrig och rolig som nästan bara jag kan vara, utan stelare och stelare för varje minut som gick. När jag låg i sängen började jag må illa.

Helt plötsligt är jag inslängd i nånting spännande. Men det syns inte på utsidan av mig, och det känns inte på insidan heller. Undra när det kommer börja kännas spännande. Att jag har rökpausat med Holter, berättat för honom om mitt avhandlingsprojekt och fått relevanta litteraturtips. Undra om det kommer kännas spännande att jag går forskarutbildningen, undra om jag igen kommer bli sådär imponerad av mig själv som jag blev när jag fick veta att jag kommit in. Undrar.

F och J är hemma med varandra. Man kan säga att dom passar varandra, precis som katterna gör om dagarna. Jag längtar efter dom, efter deras lukter. Bussen är naturligtvis försenad igen, och jag gissar att vi kommer bli stoppade i tullen, igen. Men sen, sen är jag hemma.

Fast nu när jag vet hur det går till och att jag klarar mig ganska bra utan att hålla nån i handen, vill jag åka på konferens igen och igen och igen. Men bara med folk jag redan träffat och det ska vara samma mat.

snart nog

2006-12-18T00:42:00.000+01:00

är det dags att tala om, alltså berätta för er, om orsaken till tyst här, och till att produktionen av ord har pågått på ett annat ställe. 230 ord om dagen i 35 dagar har resulterat i något jag inte får tala om idag. imorgon får jag tala om det.

tack fanny tack kajsa tack jakob för att ni stått ut med mig och gjort bra saker för mig. nu ska ni få se att det var värt det. även för er var det värt det.

Det står någon i fönstret

2006-11-22T00:54:00.000+01:00

det står någon i fönstret mittemot mitt. det är alldeles upplyst i ett enda rum där mittemot, och den bara står där och står som förstenad. den kanske är det? tänker jag då.
jag har inte så mycket på min rygg ikväll, inte som igår. jag läser och läser; fina mjuka barnet ligger i sin säng med två mjuka katter och J är hemma hos sig själv ikväll. jag vet var alla dom som är viktiga är och dom är stilla. jag gillar stilla. gör inte ni det? till och med den mittemot är stilla, stilla som en sten.

jag läser: ritualer ceremonier kulturer och passager. antropologier psykologier; och alla säger att dom vet, men dom vet olika hela tiden, men det gör inget för nu vet jag att dom vet olika. jag vet mycket mer om dom än dom om mig. jag vet om mig att jag har läst 314 sidor och skrivit 128 ord. det kanske inte är så mycket, men det vet inte dom det som jag vet. det känns alltid så tryggt att veta.

jag tänker bara lite lite idag och det jag tänker på är att jag borde skriva här: något om peters pop-show, en strålande musikfestival både jag och J uppträdde på. J inledde hela festivalen och jag och peter var konferencierer. det var så fint och bra alltihop människorna skrattade applåderade och var lite fulla och glada.

men det är svårt ibland att skriva om saker man är glad över. så svårt kan det vara att man helt enkelt inte gör det.

Though this be method, Yet there is madness in it: Paranoia and Liberal Epistemology.

2006-11-20T23:40:00.000+01:00

Kroppen har blivit alldeles sin egen; det är det där kliet som uppträder igen och det är verkligen ett uppträdande, eller snarare ett framträdande. Den framträder för mig på ett kliande sätt som går att tänka bort men bara om allt tänk fokuserar på icke-kli. Tänkandet har inte tid att sysselsätta sig med sånt nu och jag försöker bestämma riktningen för tänkandet. Den protesterar.

Det är huden igen som försöker säga mig något, men jag slår dövörat till och låtsas som om jag inte bryr mig om den. Den surar och kliandet på ryggen blir outhärdligt. Jag vet att det är ångest, men det spelar ingen roll, alla jävlar har ju ångest nu för tiden. Jag försöker ett annat trick; mutan. Jag ger kroppen vad den vill ha och så tänker jag att den håller sig lugn ett tag. Men icke! Vad ska man göra? Undrar jag.

Det är nånting med paranoja som är fascinerande. Galenskaper som attackerar en själv. Någon skrev ”Du är paranoid och den här texten är skriven till dig” och jag skrattade när jag fick höra det. Skrattade och kände samtidigt en ilande känsla av skräck. Jag är paranoid, eller kanske är jag det. Jag vill alltid ha ryggen fri, jag kan inte sova med ryggen mot dörren, jag drömmer mardrömmar om att få blåmärken på ryggen och att inte kunna skydda den. Allt allt allt finns i ryggen. Där som kliet helst vill vara.

Kliet slutar besvära mig när jag skriver detta. Vad betyder det?

jag trodde att jag saknade riktning, men det var fel.

2006-11-04T23:41:00.000+01:00

blanda allt

2006-10-31T23:13:00.000+01:00

bara för att jag kan, och tycker det verkar roligt (och nu får jag ha så roligt) har jag låtit mig inspireras av - nej, jag härmar helt enkelt - kristoffer på bloggen carne och hans random allt-spellista.

jag randomblandade alla låtar, och kom upp med en spellista på över 100 timmar, och i topp 20 hamnade

Liz Phair - Strange loop
The Sundays - You're Not The Only One I Know
David Bowie - Jean Genie
Antony and the Johnsons - Spirralling
The Pipettes - Dirty mind
Rufus Wainwright - In a graveyard
Miss Universum - Fertilize
The Pixies - Havalina
Robbie Williams - Make me pure
Tant Strul - Kanske där inatt
Deerhof - Wrong time capsule
Madame McAdam - popstar boy
The Knife - The Captain
Rolling stones - Heart of stone
Rachel Stevens - Crazy boys
David Bowie - Rock & roll suicide
Compulsion - Air-raid For The Neighbours
Broder Daniel - Sitting Out In The Cold
Kylie Minogue - love at first sight
Saturday looks good to me - All Our Summer Songs

det är rätt bra musik ju! jag ska ta mig igenom hela listan. undrar hur lång tid det tar? 1773 låtar. 106 timmar och 55 minuter. när är jag klar då?

1996 och framåt

2006-10-31T02:18:00.000+01:00

för tio och ett halvt år sen började jag skriva en uppsats och jag skrev aldrig klart den. nu har jag gjort det. nu, alltså för en halvtimma sedan. jag har haft allt emot mig men jag har skrivit klart den ändå. nu kommer ingenting bli som förr. jag kommer aldrig mer behöva skriva den här uppsatsen för jag är så färdig nu.

det är mitt i natten och jag mailar mina finaste människor, men dom svarar inte för jag tror dom sover. dom kanske tror att jag med sover? det gör jag inte, jag vill ju fira ju!

när jag skrev den här fast en helt annan uppsats för tio och ett halvt år sen, och när jag var klar med den (för den blev liksom klar; "flickorna i frida" heter den så finurligt, men av disciplinära skäl har jag varit tvungen att göra om alltihop från början), så födde jag barn. bara sådär, några dagar efteråt. det tänker jag på nu när jag är klar med uppsatsen jag skrivit två gånger, att förra gången låg hon i min mage. det var så längesen, så längesen att hon alldeles sjäkv kan åka från sin pappa i guldheden hit till mig imorgon bitti.

vad folk vill ha

2006-10-13T21:33:00.000+02:00

det är så roligt hela livet ibland är så roligt!

kollar min statcounter och upptäcker att de två (2) personer som letat sig hit på en fredagkväll - vilket stöder min tanke om varför folk surfar runt på fredakvällar (se tidigare blogginlägg om sex och porr) - kommit hit genom:
1) den härliga google-sökningen "visa snoppen"
2) den ännu härligare sökningen på "fittans djup och kukens bredd"

vad ville person nummer 2? få reda hur ekvationen går ihop, redan innan kvällen knappt är påbörjad? letade den efter statistik? eller vad? VAD?

roligt var det iallafall. måste också passa på att tipsa om ett tv-program som jakob tipsade mig om: The inside, på kanal 6 på söndag visar tydligen ett proggram om seriemördare som seriemördar seriemördare! kan det bli mer fantastiskt än så?

JAG ska iallafall se det! på söndag. då vet jag att uppsatsen är klar, och därmed den kurs jag påbörjade 1996. men nu ska jag fortsätta med jobbandet och analysen av analysen. en annan gång när jag satt uppe och skrev mitt i natten var det en annan gång och jag hade stressont i magen. det har jag inte nu, och sen kommer allt bli annorlunda. nästan är jag klar.

den nya vetenskapen

2006-09-25T12:14:00.000+02:00

det har uppfunnits en ny vetenskap. irretik heter den. det är en slags filosofi kan man säga, en väldans opraktisk filosofi. men den är iallafall själva grunden för hur man överhuvudtaget kan förstå människor. otroligt invecklad och tillkrånglad är den, så tillkrånglad att jag knappt själv förstår den, och då är det ändå jag som hittat på den!

inom irretiken hävdas det (av mig, då) att människan är människa genom just sin förmåga att både kunna irritera andra och att irritera sig själv. ingen annan art kan göra detta. visst kan vi säga om tex en katt att den ser irriterad ut, men det är ju bara som det ser ut. människan gör ju liksom hela irritaionsarbetet alldeles själv.

förmågan att irritera sig själv och andra utgör själva den sociala basen och utvecklingen i alla mänskliga samhällen. och irriterbarheten utgör samtidigt den sociala världens hårdfakta: det som inte går att irritera eller irritera sig på, det finns inte. irritationen är själva motorn i evolutionen, alltså.

för att kunna göra en adekvat samhällsanalys måste man alltså först och främst frilägga de irritaplex, dvs de system av irriterbarheter varpå samhället är uppbyggt. noga måste man studera irritaplexen och deras inbördes ordning och relationer till varandra. varje irritaplex utgörs av en kärna (pudelns) och kopplingar till andra irritaplex. som en enda stor dominoeffekt av irritaionsmoment är hela samhället.

värdet, eller själva tyngden i respektive irritaplex bestäms av varje samhälles observationsförmåga. dom som ser små små detaljer lägger större vikt vid enskilda irritaplex, medan dom som ser lite suddigare fäster vikten vid själva relationerna mellan irritaplexen.

detta skiljer oss från djuren: vår förmåga att irritera oss och andra samtidigt.

Mest om bloggstatistik

2006-09-23T00:48:00.000+02:00

det är fredakväll och alla jävlar verka uppdatera sina bloggar. jag med uppdaterar bloggen, lägger till lite nya länkar och petar, ändrar lite grann.

jag tog mig förra veckan an uppgiften att skriva en inte för välskriven blogg, och jisses vad besöksstatistiken rakade i höjden! sen kom jag på att det kanske innebar att jag skaffade mig dålig karma, och så slutade jag med det.

en sak som jag tyckte verkade konstig i andra bloggar med hög besöksfrekvens var att de var så himla dåliga. "hur kan dåliga bloggar få så många besökare?" tänkte jag. och precis när jag hade tänkt det så kom jag på att jag är typ världens bästa spion, och att det vore en enkel sak för mig att ta rerda på hur det egentligen ligger till med den saken. och det var det också! så nu vet jag tex att bloggar med, säg 4000 besökare i countern i själva verket haft 1500, eller 2 om dagen istället för de 45 som countern anger. det ni!

det kanske verkar småsint av mig. men bara för att inte framstå i dålig dager ska jag presentera mina egna siffror: 64 unika besökare denna veckan. ja.

så om ni hittar en särdeles illa skriven blogg med skyhöga siffror kan ni alltid vända er till mig. jag har svaren. men jag tänker inte tala om hur jag gör, nähä ni, den gubben går inte! jag kan ta reda på andra saker också om ni vill, nästan vad som helst faktiskt.

annars kan jag berätta att jag numera är klassmamma. sug på den!

Allt Nu! Partiprogrammet!

2006-09-15T00:35:00.000+02:00

Okej, nu startar jag det här partiet istället för att fundera på vilket parti jag ska rösta på. Allt Nu!-partiet vill ha allt nu, vi orkar inte gå och vänta på gynnsammare tider, eller jobba oss med ”attitydpåverkande insatser” för att nå ett jämställdare samhälle. Om man sitter i riksdagen och säger att man vill ha ett jämställdare samhälle, men samtidigt säger att man måste vänta på olika typer av odefinierade grejer, då tror jag inte längre på att man vill ha ett jämställt samhälle. Då tror jag att man är helt nöjd, men att man vet om att det är så viktigt att vara PK, att man ljuger i folk vad som helst.

Jag pratade i telefon en gång för inte så länge sedan med Karl-Petter Thorwaldsson. Karl-Petter är tuff socialdemokrat, jag har för mig att han var ordförande för SSU men jag är inte säker. I alla fall så pratade jag med honom om föräldraförsäkringsutredningen, och han var så nöjd med den, så nöjd var han att han var tvungen att verkligen understryka hur väl mottagen den blev, att hans förslag om tredelad försäkring var så bra. Han tycker på allvar att det ”är viktigt med jämställdhet” och arbetar ju politiskt för det, enligt devisen ”fler pappalediga = bättre villkor för kvinnor på arbetsmarknaden”.

Jag lusläser Förädraförsäkringsutredningen som Karl-Petter har skrivit så fint i och hittar följande: ”Kvinnor har en önskan önskan om och biologiskt könsmässiga behov av att vara mammor.” Vi tar det en gång till: ”Kvinnor har en önskan önskan om och biologiskt könsmässiga behov av att vara mammor.”

Jag vill inte att såna som Karl-Petter bestämmer vad jämställdhet är. Allt Nu! är mitt eget förslag till jämställdhet och rättvisa. Jag har koncentrerat mig på dom viktigaste frågorna, och har tillexempel inte alls med miljöfrågor och utrikespolitik och den regionala sjukvården. Well, håll till godo!

Hit med pengarna!

Finansiera kvinnors löneökningar med motsvarande lönesäkningar för män, tills kvinnors löner ligger på samma nivå som mäns. ”Budgetutrymme saknas” förlorar därmed relevans.
Höj underhållsbidraget för barn med 1000 spänn.
Inför underhållsplikt efter skilsmässa: den som arbetat deltid skall vid skilsmässa av sin make under två år få ett underhåll på så mycket pengar som det krävs för att bibehålla levnadsstandarden.

Hårdare tag!

Frånta män som misshandlat eller våldtagit sina hustrur eller barn såväl umgängesrätt med som vårdnad om barnen.
Inför förbud för personer över 18 år att ha sex med personer under 18. Det ska åligga varje person som vill ligga med någon att försäkra sig om personens myndighet. Acceptereade id-handlingar är svenskt körkort, det röda passet eller bank-id.
Offentlig skampåle för mäns indirekta brott mot kvinnor i allmänhet; tex att kissa offentligt, visa snoppen på badplatser etc. Skampålen kan tex bestå i att med bakbundna händer ligga framstupa på speciellt anvisade platser och med hög och ljudlig stämma skandera ”förlåt förlåt jag sket för hårt”.

Vassare kultur!

Stoppa alla pengar till manliga kulturarbetare och ge dom till kvinnliga kulturarbetare istället, under en övergångsperiod på fem år. Dela sedan lika och rättvist, enligt principen ”hälften till männen, hälften till kvinnorna” oavsett hur många män/kvinnor det finns som gör anspråk. Ett räkneexempel: 10 män och fem kvinnor ska dela på 100 kronor = 5 kronor till varje man, 10 till varje kvinna.
Rensa biblioteken på manliga författare. Jämn könsfördelning, s’il vous plaît!
Jämn könsfördelning på SVT – alla nivåer och alla funktioner.
Stoppa musikfestivaler med skev könsfördelning bland banden. Det är bara att stoppa dom.

Hit med makten!

Näringsförbud för företag som saknar jämn könsfördelning i ledningen.
Inför statligt kontrollerade och tvingande jämställdhetsplaner för företag, myndigheter och organisationer som uppbär statligt eller kommunalt eller regionalt stöd. Ja, typ all blir det.
Jämn könsfördelning i alla politiska organ – alla nivåer, områden och funktioner.

Tuffare utbildning!

Obligatorisk feministisk utbildning för personal som arbetar med barnomsorg, skola och vuxenutbildning, samt genuspedagogik. Hela vägen.
Inför särskild hemkunskap för pojkar, bestående av att var tredje vecka städa hemtjänstpensionärs lägenhet. Och tro mig, dom är picky. Särskild hemkunskap för flickor består i att var tredje vecka gå omkring och muttra för sig själva, sparka småsten för att avslutningsvis laga något som är trasigt. Vad som helst.
Kvotera alla studieplatser på universitetet: hälften till kvinnor, hälften till män, på alla kurser och program.
Stoppa post-doktorala tjänster till män, och tillsätt kvinnor istället. Under en övergångsperiod på fem år, sedan hälften hälften.

Sexigare familjeliv!

Män med barn under 7 år tillåts inte längre arbeta mer än 30 timmar i veckan (75% av heltid).
Inför slopad betänketid vid skilsmässa om man kan visa att 75%-regeln inte följts.
Feministisk familjerådgivning i alla kommuner.

Ja, det var väl allt. Sov nu så gott allihop. Riktigt jävla skitskönt!

kväll igen, ensam.

2006-09-14T21:41:00.000+02:00

jaha, då har det redan blivit kväll igen, efter en dag fylld av intressanta upplevelser! Det hela började med att jag tog en powerwalk här i Majorna, så UPPFRISKANDE och NYTTigt!!! Så skönt att känna den fasta marken under fötterna, i ett jämnt och fast tempo. jaa, riktigt välgörande var det. Sedan hem igen och åt lite lunch, för att strax därpå sticka iväg till Humanisten för att ta en kaffe i gräset med min nya kille, J.

Där låg vi i flera TIMmar i solen, och läste våra viktiga texter och skrev och sådär. Jag läste en text av en amerikanska feminist som heter bell hooks (ja, hon stavar sitt namn med små bokstäver!) och hon skriver fruktansvärt intressanta och viktiga saker om etnicitet och förtryck. Det är verkligen viktigt att nån tar TAG i dom där sakerna, tycker jag, och sen skriver hon så vackert. Nästan poetiskt faktiskt. Det får mig att tänka på en OERHÖrt vacker dikt jag läste en gång, när jag precis börjat läsa dikter:

Visst gör det ont när knoppar brister
varför skulle annars våren tveka?
Varför skulle all vår längtan
döljas i det frusna bitterbleka?

det är Karin Boye som har skrivit den. Hon tog livet av sig 1940, sorgligt, det där. Men hon bar väl så mycket sorg inom sig. Allt hon egentligen ville var ju att slicka fitta, men det gick visst inte för sig på den tiden.

billie holiday och jag

2006-09-14T11:20:00.000+02:00

billie holiday och jag sitter i vardagsrummet nu och njuter av att solen strålar in genom fönstren. Jag måste nog tvätta dom snart, de ser förskräckliga ut! En fågel har flugit in i ett av dom också, och det ser ju inte bra ut. Man kan se konturerna av en flygande fågel, det är sant!

Åh, det var skönt att sova länge idag. Jag börjar känna mig lite sjuk, eller inte sjuk kanske men krasslig. Har lite ont i halsen och svårt att svälja. Det kanske beror på att jag igår inledde min motionsbana (!) och tog ut mig lite väl mycket. eller så är det brännmanetsbadet som förkylde mig.

jag ska ta och äta lite frukost nu, eller lunch snarare! puss på er alla!

it had nerves and veins

2006-09-13T23:38:00.000+02:00

Gud, vad jag älskar den serien! Men det kanske är så att man känner igen sig, att man är så här storstadssingel på 30 nånting med ett kreativt jobb!!

Fast min favoritdrink är förstås inte Cosmo, utan.... sex on the beach. Har ni inte provat den så är den ett måste. (har ni inte provat sex on the beach, så rekommenderar jag det... varmt.. tihi)

Nu till nånting allvarligare:
The Tennessee Stud was long and lean. The color of the sun and his eyes were green. He had the nerve and he had the blood.

fundera på det ni, och glöm inte: huvudsaken är att vi alla ger vår uppriktiga kärlek till varandra.

puss på er!

the tennesee stud was long and green

2006-09-13T23:17:00.000+02:00

jaha, då har ännu en dag av fantastisk härlighet snart gått till ända. det har varit så fint väder idag, och varmt och härligt! vi tog ett sista dopp, jag och min kompis L, mitt bland alla brännisar som verkar flockas nu i september i alla små härligt fantastiska badvikar! Hua!

Visst är det fantastiskt att det finns sån härligt orörd natur som vi alla har tillgång till här i Sverige! Det är bara att sätta sig på vagnen, och efter en kvart är man vid havet! Fantastiskt, tycker jag det är. Jag brukar ofta tänka på att alla inte har det så. Hmm. det tål att tänkas på.

Jag har tagit lite jättegulliga kort på min UNDERBARA dotter F när hon leker med katten! Tihi, dom är för söta, dom där små! Jag kommer självklart lägga upp dem här, så att ni alla får se dom, men ge er till tåls... >=0'

Så var det det här med valet. Det verkar som om politikerna inte VILL att vi vanliga människor ska förstå vad dom pratar om, men Fredrik Räinfält är gullig i sin röda slips tycker jag. Jag oroar mig för politiken, jag har gjort det på det senaste, och det beror på. Att dom inte verkar ta folks KÄNSLOR på ALLVAR. Tänk bara, om dom kunde åka ut till havet sådär som jag gjorde idag och bara sitta där och liksom KÄNNA EFTER.

Nej, nu börjar sex and the city, måste rusa puss hej!

vänta ni bara!

2006-09-13T23:15:00.000+02:00

hur i hela friden kan vara för välskriven? för välskriven? Det piggar upp, att vara det iallafall, och nu tänker jag hejdlöst och som en konsekvens av det, kasta mig ut i den riktiga bloggvärlden och skriva riktiga blogginlägg. strax kommer det första, vänta ni bara. ska ni allt få se, att jag kan skriva så där "inte för välskrivet".

Könsskillnadens etik

2006-09-08T23:31:00.000+02:00

det är ett seminarium ibland som jag är med på ibland. det är inte på chalmers eller på biologen eller på något annat ställe som mest besöks av män, utan på ett ställe där det är flest kvinnor. mycket flest kvinnor är det där. på seminariet är det två kvinnor och åtta män.

på seminariet som var idag handlade det om män, verkliga män som lever eller en gång levt och producerat texter som vi läser och diskuterar. jag gillar dom där seminarierna. i texterna som vi läser och som är skrivna av män, refereras det ofta till andra som också är män, det tolkas män och influeras av män och kritiseras män och förhålls till män så det står härliga till, ja det är en riktig mansfest kan man säga.

på höstens program finns det ÄNNU mera män! och jag, som gillar män så himla mycket, jag inser ju att jag kommer vara där varenda fredageftermiddag. tänker jag. hurra! man får nämligen lite chips och ett glas vin också, så man kan passa på att bli lite lagom full, sådär på fredageftermiddagen.

men jag undrar var alla andra kvinnor med akademiska intressen är på fredageftermiddagarna? var kan dom vara egentligen? vaaar kan dom vara? varför dyker dom inte upp? jag börjar liksom undra om dom är på något ANNAT seminarium, dom kanske inte gillar att prata om män i två timmar och bli på pickalurven under två timmar. jag som trodde alla tjejer ville det. ja, JAG vill det i alla fall.

innan fredagsseminariet var jag på ett annat seminarium. där var det som uppochnervända världen! för där var vi sju kvinnor och en man. och i tre timmar pratade vi om kvinnor som refererade tolkade kritiserade och influerades av. det var så konstigt.

men jag skulle gärna vilja vara med på det där andra seminariet som verkar locka bort alla kvinnor från det sena fredagsseminariet. jag inbillar mig nämligen att dom sitter där och dricker sprit och röker inomhus och kanske blir det disco lite senare. ja, så måste det vara.
senare i höst ska det vara fler sena fredagsseminarier. jag räknar till nio män och två kvinnor på medverkandelistan. men det är nog bara slumpen.

eller så är det DET som är den där könsskillnadens logik eller hur det nu var.

avkall på avbrott; narcissismen offentligjord!

2006-09-08T01:07:00.000+02:00

så jag går till val. jag går och går och går och när jag väl kommer fram är det bara kd:s och sverigedemokraterna som tycker som jag i min speciella hjärtefråga ändå. och nej, jag tycker inte att vi ska avhysa invandrare eller ha morgonbön i skolan, det här handlar om något helt annat. (kan ju ni klura på - HA!)

livsstilstestet visar att jag i allt väsentligt är en folkpartist, medan själva åsiktstestet säger miljöpartist. jag går till val ändå.

när man går till val, som jag gör, har man allas blickar på sig hela tiden. varje steg analyseras av experter, flera stycken är dom, och varje rörelse följs av nyfikna blickar. ni vet hur det är, dom bara väntar på att man ska göra fel. det är nervöst i valtider. allt som nånsin blivit utlovat blir nu synat, och håller det inte, ja, då är man ute ur leken. man tvättar sin smutsiga byk privat, men förr eller senare dyker det upp obehagligheter; folk minns plötsligt snedsteg från förr som sätter outplånliga spår, och själv måste man minnas allt man nånsin sagt och gjort och ha svaren - seriösa, genomtänkta svar - redo. man får inte bli agressiv, nej, det är dåligt, utan bemöta med respekt. det är viktigt med respekt. vara tydlig ha integritet men ändå personlig och tillmötesgående.

man fiskar efter röster, men väljare är ena känsliga typer så här års. de märker med en gång om man inte är genuin. med en gång märker dom det. man är på spänn hela tiden och kopplar av bara i det tysta, en avkoppling som alltid innebär gråt. hur genuint är det egentligen?

det är därför det bara är val var fjärde år. partiledarna kan bara ta så mycket skärskådan som ryms inom en tremånadersperiod ungefär. och dom har ju rena hejaklacksfesten runt sig, olika typer av understödjare och sållare och assistenter. så är det.

men jag är tillbaka här, och valkampanjerna är snart över. det ska bli så skönt. dit längtar jag.

tillfälligt avbrott i kommunikationen

2006-07-19T02:08:00.000+02:00

man kan kommunicera med en massa människor på en gång på ett sånt här ställe och det är bra men det är också det dåliga, och dåligt är det just för att man ibland inte vet vem man kommunicerar med. sig själv, eller olika typer av speciella personer? eller någon helt anna, kanske någon som man inte känner men som ändå lusläser ens blogg från början till slut. kanske till den.

[paus och låtbyte]

jag vet att jag har tagit upp det förut, det hämmande med att ha en blogg som är offentlig. men det är ju roligt också! det är spännande och man får ibland kommentarer från folk man känner. det är det roliga.

men jag kommer ändå inte uppehålla mig här på ett tag. jag vill kunna skriva ohämmat och det kan jag inte nu, eftersom det jag helst vill skriva om är alldeles för personligt. och något annat kommer inte ut ur mig just nu.

jag vill inte att mina inte så smickrande känslor ska sippra över i forum dom inte hör hemma, och det gör dom, det är klart dom sipprar det är ju det dom är till för.

så tills jag har kommit på hur jag ska lösa detta tar jag rast från bloggen och hittar på något annat att fördriva kvällarna med istället.

so long

2006-07-17T23:28:00.000+02:00

nu har jag varit ute och promenerat en promenad för att få ur mig någon slags arghet jag har i mig och samtidigt försökt att inte tänka på argheten utan mer låta den omärkligt glida iväg ur mig medan jag liksom uppmärksamhetsfångas av nånting helt annat.

jag gick min vanliga promenad längs husväggarna och aktat mig för naturen så gott det går och spridit min arghet jämt över majorna. jag har låtit bli att piska mig själv för att jag är svartsjuk och missunnsam och bitter och tänkt att någon gång i framtiden ska jag på offentlig plats be alla dom om ursäkt som jag missriktar min arghet mot. men inte ännu. ännu skulle jag bara gå där och låta argheten rinna ur mig och bli melankolisk medan stones-låten “time waits for no one” fortfarande finns inne i min kropp på något sätt.

det är ibland inte så lätt att låta bli att kasta skit på andra när det är man själv som är dålig. men man får var dålig ibland! –ropar jag inne i mig till mig själv, för att jag ska höra ordentligt. och under tiden som mina fötter går på marken och stones har konsert i mitt huvud tänker jag elaka översittartankar och elegant dräpande kommentarer som kanske skulle blivit sagda av någon någonstans och någon gång.

när jag kommer närmare mitt eget hus hör jag musik från min egen lägenhet. jag har glömt att stänga av stereon när jag gick iväg och nu är det försent. försent att spela hög musik som rinner ner längs fasaden och bort till mig. men jag vet inte att det, samtidigt som jag argat mig runt i majorna, på andra sidan det inte så stora havet suttit en tjej och skrivit fina fina brevet till mig. det märker jag först när jag kommit hem och innanför dörren och tittar på skärmen igen.

och då märker jag också att argheten går över och jag gråter en skvätt och tänker på allt vin vi kommer att dricka i framtiden, jag och fina tjejen på andra sidan havet och på hur fantastiska och bra vi är och snygga och hela skiten. och när jag har känt så en liten stund vet jag också att jag visst vill gå hem till jakob som är minst lika snygg och rolig och smart och cool som vi är.

precis när jag nu skall trycka på ”publish post”-knappen ringer vi till varandra av en konstig slump.

det fögaste jag anat

2006-07-08T00:20:00.000+02:00

man kan tro att jag alltid har varit såhär cool som jag är nu, men där misstar man sig rätt rejält. jag har varit hur ocool som helst. däremot kan jag en hel del om coolhet eftersom jag har varit så intresserad av det, och noga noga studerat andra människors coolhet.

en grej som jag vet är särdeles coolt är att vara blasé, och dom coola människorna tycktes vara just det mest hela tiden. helt otroliga saker kunde hända utan att dom coola rörde en min. dom verkade helt oberörda av precis allt. när jag gick på gymnasiet visste jag att dom coola tjejerna fick alla killar. och inte bara det! dom fick vara med om dom mest häpnadsväckande äventyr, om jag skulle berätta om alla spännande saker som dom coola tjejerna fick vara med om skulle ni inte tro att det var sant.

ett tag försökte jag mig på det, att vara cool på det där oefterhärmeliga sätt som jag minns att bara en enda tjej klarade av fullt ut. under några veckor ägnade oss min kompis S och jag åt att låta bli att prata, samt att verka oberörda och liksom spännande inåtvända. nu är det ju så att både S och jag var, och är fortfarande, otroligt intresserade av att prata. vi klarade alls inte av att vara fjära, svala och blicka ut över skolgården med mystiska blickar. vi var liksom för angelägna. och angelägsenhet (eller vad det nu heter) var som självaste motsatsen till coolhet.

hösten 1994 flyttade jag hemifrån och började samtidigt läsa på universitetet. och jag hade inte på något sätt gett upp vara sig försök att vara cool, eller att beundra dom som var coola. på den kursen jag läste fanns det människor som var jättecoola och dom var jag rädd för, hela tiden oroade jag mig för att jag skulle ha fel åsikter. en av dom på kursen var extra jättecool, för hon sa inte så mycket som dom andra och verkade överhuvudtaget inte bry sig om vad andra tyckte om henne. hon var lite äldre än jag också, men det var ju alla på den där kursen. skitsnygga kläder hade hon kommer jag ihåg, och jag som trott att jag var lite alternativ (vilket är lätt att göra i nästan vilket sammanhang som helst om man som jag är uppvuxen i Mölnlycke) funderade otroligt mycket på hur jag kkunde förcoola min egen klädstil.

den coola tjejen och jag pratade en del med varandra, men jag fattade inte riktigt om hon gillade mig eller inte. men en dag frågade hon iallafall om jag ville ta en öl med henne på kompaniet på kvällen och det ville jag ju såklart. jag höll på hur länge som helst med utseendemässiga förbättringar av mig själv innan jag gick för att träffa henne på kvällen och jag minns fortfarande att jag hade på mig en rosa baby-doll klänning. jag var så nervös. hon var ju typ the goddess of coolhet!

väldigt föga anade jag då, att jag tolv år senare skulle fira fina midsommaren med henne och hennes familj. men ännu fögare anade jag att hon skulle följa med mig till ullevi för att se en ex-boybandstar uppträda. det är fanimig det fögaste jag anat i hela mitt liv.

idoldyrkan på 500 meters avstånd

2006-07-06T00:25:00.000+02:00

en del människor har idoler och jag är en av dom. jag har två. man kan säga att dom är varandras motsatser, eller att dom kompletterar varandra väldigt bra. för mig, eller i mig eller vad det nu heter. jag kan inte alls på något intellektuellt sätt förklara min dyrkan av dessa två personer höll jag på att skriva men ändrade mig och skrev situationer istället, varför i hela friden gjorde jag det?

den ena idolen är en halvgalen frireligiös plastikopererad gammal tant som gjort sig känd genom sina enorma bröst. jag älskar henne. allt hon gör är liksom okej på något sätt; hennes hjälp-till-självhjälpsprojekt, hennes gudlighet, hennes eget dollywood där man kan hyra rum med hjärtformade sängar och volanger precis överallt. jag köper hela paketet och en dag ska jag ta mitt barn och genomföra den där roadtripen genom usa och bo på ett sånt där motell. fan vad jag ska det.

den andra idolen såg jag på ullevi i söndags. och jag kan bara beskriva den konserten med hjälp av klyschor; fantastisk på scen, charmig, stark röst osv men det där är egentligen a load of crap för alla vet att man inte bedömer Robbie Williams utifrån någon slags objektivitet som handlar om hans kompetens att framföra låtar. och jag försöker, men det är svårt, att låta mig gilla honom på det där dolly parton-sättet.

för några år sedan hade jag och min syster en hangup på robbie, efter att ha hört några radiohitar och sett hans skandalösa beteende på mtv music awards. kanske tre låtar kunde vi nynna med i. vi satt uppe en halv natt för att se robbie live på tv, uppträda skandalöst när han tog emot sitt pris för vaddetnuvar. blev lite handsvettiga och uppspelta och bestämde oss för att åka till stockholm för att se konserten. kanske var det 2002. jag var 27 år. och efter det är jag liksom fast. och konserten på ullevi var precis som jag hade föreställt mig, jag fick vad jag ville ha. men samtidigt plågsamt medveten om att det är ett jobb att gilla någon, vare sig det är lätt eller svårt så är det någonting man gör.

tack Jonna för att du var med.

bladet från munnen

2006-07-06T00:22:00.000+02:00

jag märker att jag drar mig för att berätta min historia här. jag vill liksom inte att det ska bli något tvunget över det, utan tvärtom; kravlöst och otvunget. men ändå. men ändå är mitt ständiga argument, eller förklaring.

jag vill hellre hålla på med musiken, jag vill hellre skicka mina gubbrockiga låtar till jakob, jag vill hellre gå ner mig i den fantastiska led zepelin-skivan ”hoses of the holy” som har en låt på sig som jag omöjligen kan hålla takten till hur mycket jag än försöker. jag vill hellre fila fötterna och fundera på hur jag bäst kan bättra på min solbränna. men ändå.

det är ju smickrande att se att många återkommer hit, ibland flera gånger under samma dag. vad tänker dom? tänker jag då, och känner mig skyldig att leverera något. det är ju inte som att det inte har hänt något alls under den dryga vecka eller två som jag varit borta härifrån. men ändå vill det sig inte riktigt. och ändå bestämmer jag mig för att ta bladet från munnen.

I never felt magic grace like this

2006-06-26T02:04:00.000+02:00

det är något visst med nostalgin när den sätter sig i kroppen. den gör mig mer mottaglig för allt möjligt annat. den satte sig just och det känns så bra. den sitter bra där.

det är något visst med saker som gör mig hudlös och innesluten i något varmt och sakta och snällt. som nu, nu gör jag mig själv sådär hudlös.

jag önskar att jag kunde stanna i det här tillståndet. man kanske kan? kroppen vet ju vad den behöver, och detta behöver den verkligen. jag tar med mig det och mina två favoritkroppar F och J till havet som inte ligger så jättelångt bort. det blir bra. det blir så bra.

och shit! nu lyssnar jag på våran gamla brian adams-låt som heter you break my heart och gåshud på hela kroppen får jag. ja, jävlar vad bra vi är!

tyskland - portugal 0-0/röda sten times two

2006-06-14T23:59:00.000+02:00

det var ett tält som stod där på röda sten. och som hon ville vara i, så jag tog hennes hund och vi, hunden och jag, gick till det hemliga huset bortanför röda sten som jag redan berättat om och därför inte tänker berätta om igen. och vi gick och vi gick och jag tänkte att det är konstigt hur olika man pratar med olika djur. eller med djur överhuvudtaget. jag pratade litegrann med hunden men den svarade aldrig så till slut tröttnade jag på att prata och vi gick bredvid varandra tysta ett tag.

nästan en timma var vi borta från tältet och när vi kom tillbaka till tältet var det där evenemanget som liksom dragit hundens ägare dit inte över. jag fick binda hunden vid ett staket som såg rangligt ut, lämnade lite godis som tröst eller belöning till hunden och gick in.

först visste jag inte var jag skulle sitta för det var folk överallt som ville titta på en jättestor tv-skärm som var uppspikad på väggen. och jag ville ju inte vara ivägen för någon. jag fick kaffe av hon som äger hunden. runtomkring satt människor som kommenteradde detdär på tv:n. jag kommenterade det inte nånting. efter ett ganska kort tag blev folk som extra uppspelta och sen var det tydligen slut.

fast det fortsatte ändå på något sätt, det kunde jag höra på pratet efteråt, det där pratet som dom andra sysselsatte sig med.

och när jag gick hem ganska nyss förstod jag varför jag aldrig har gillat fotboll: det får mig att känna mig så jävla ensam.

efter allt och röda sten

2006-06-11T22:25:00.000+02:00

det är kväll här nu efter en lång promenad till den mystiska stugan bortanför det gamla kvinnofängelset vid röda sten. stugan är egentligen inte så mystisk, det finns en skylt på den som talar om vad den använts och används till. men jag gillar att tänka på den som mystisk. det är liksom så långt ut mot havet man kan komma, och själva vägen dit är krokig. man får klättra lite om man vill, det finns en ranglig liten bro man kan ta sig över.

jag var där förra sommaren med S, vi skulle hitta ett ställe i det varma varma vädret en klippa var det vi skulle hitta där vi kunde ligga och sola och kanske bada. vi gick och gick tills vi inte kunde komma längre, och det var då vi kom till den mystiska stugan. det var så fint och A ringde och sa att hon skulle komma dit till oss och vår klippa.

bäst som vi låg där och solade började det blåsa sådär som det gör på film när något hemskt ska hända men inget hemskt alls hände. till slut började våra handdukar liksom slita sig av blåsten och himlen mörknade (dramatiskt, eller hur?) och vi gissade att det snart skulle börja regna. vilket det gjorde. ganska snart var regndropparna stora som, som, jag vet inte riktigt vad de var stora som, men stora var de, och då fattar ni hur stora de var!

det fanns liksom ingen stans att ta skydd och vi började springa därifrån, mötte A på vägen med cykel (smart) och tog oss genom blåst och regn mot pannhuset. snabbt, så snabbt vi kunde gjorde vi det, men det hjälpte inte för när vi kom fram var vi ändå så blöta så blöta. vi såg en annan på cykel som cyklade skitfort mot pannhuset i ösregnet, men det var för blött så när den skulle bromsa tog inte bromsarna utan den körde rätt in i väggen.

sen satt vi där inne i fiket i fina pannhuset och drack varm kaffe och någon spillde på mig (kanske jag själv) men det gjorde inget det hjälpte ju mot kylan och blöt var jag ändå. jag kommer ihåg att det var så mysigt. vi fick filtar om vi ville.

idag var det inget regn, inga kompisar eller dramatiska händelseutveckligar överhuvudtaget, därav avsaknaden av poäng i den här historien. så jag snodde helt enkelt en gammal poäng av mig själv. precis som jag har gjort till Spontan och härlig . smart, eller hur?

hemligheterdet/caught them all

2006-06-08T21:19:00.000+02:00

här skulle det vara en bild. jag har en nämligen en bild på en som spelar ett instrument och den spelar på ett sätt som den blivit tillsagd har jag hört. det hade kunnat bli en anekdot om den. och jag hade kunnat berätta en massa saker, det hade kunnat bli en lång tråd av alltihop eftersom den på bilden spelade i ett band som gjorde en låt som hette likadant som något jag håller på med. det hade jag velat berätta om. jag lyssnar på den låten just nu, den är riktigt bra.

vad det begränsar att vara ohemlig. om jag hade varit hemlig hade jag kunnat berätta.

jag tittar i ett gammalt fotoalbum. jag tittar i ett gammalt fotoalbum. ibland är det som om fotoalbumet tittar tillbaka. man tror att de är fångade på bild men det är jag som är fastnad i fotoalbumet. jag ser fortfarande likadan ut.

vad kan man berätta egentligen? jag sitter ju inne på en massa historier. dom vill ut nu. jag vet inte varför men det är det dom vill.

jag läser dom andras bloggar, dom som vill vara lite halvhemliga jag tänkte det var något mystiskt med det. dom berättar om sitt kärleksliv eller sitt arbetsliv eller sin ångest. jag vill inte det, tänk om mitt arbetsliv läser vad jag skriver? eller mitt kärleksliv? min ångest däremot kan jag lita på helt och fullt, den läser inte nånting alls. den skiter väl i vad jag skriver.

jag borde skriva någon annanstans där ingen känner mig tänker jag då. jag läser ju själv såna bloggar. ju. historierna skulle bli berättade då. kanske gör jag det en dag. eller så skriver jag en låt istället. en låt som inte handlar om att gå vidare utan en som handlar om att stanna kvar.

don't get me wrong

2006-06-03T15:40:00.000+02:00

...
stressen nu sätter sig som ett ont i magen och kliande utslag. jag försöker återigen formulera mig kring och i den text jag skriver/ska & bör skriva och som ska vara klar imorgon natt. jag måste producera 180 ord i timmen & hittills blir orden bara färre och färre.

allt annat måste jag stänga av och ner nu mailprogram telefoner och min hjärnas obändiga vilja att tänka på helt andra saker. jag tvingar mig själv att lyssna på helt ointressanta program på radion som handlar om INGET som tankar kan häfta fast vid.

allt är insnärjt i varandra och temat för texten - märker jag - allt för personligt och jag kan inte låtsas om något annat. även om något annatheten verkligen drar och jag är fast i vad som verkar vara en återvändsgränd men är det verkligen det? är det kanske kanske bara en flyktväg?

kroppen. den där kroppen som gör sig påminnd när hjärnan bara vill vara hjärna. kroppen vill nånting helt annat än att sitta still och stel framför skärmen den vill smeka och bli smekt den vill ha en hand på sin mjuka mage en macka med leverpastej och kanske en orgasm. den vill frikoppla huvudet och seendet och vara något annat än tänk. den vill blunda nu och röra sig bara vara inne i sig själv.

jag sätter på pretenders och blundar och dansar i mitt vardagsrum som saknar insyn och det känns så skönt. jag har satt upp håret så ansiktet är fritt och någonting på mig luktar så gott och sådär hemma som det gjorde när S och jag bodde ihop där det fanns golvvärme i badrummet där vi ibland badade tillsammans och drack vin.

det känner jag när jag dansar sådär och känner mig trygg igen och lite glad och kan faktiskt tro på vad K skrev till mig tidigare att jag kan skriva 180 ord i timmen. vi kan det. det och dansen och minnen från ett badrum gör att jag känner mig.

Förlåt förlåt jag sket för hårt

2006-06-02T23:10:00.000+02:00

alltså, det finns vissa grejer man inte bör blanda ihop: de mindra privata och inte så känsliga kan jag med att outta här; nämligen den svenska manliga artisten Snook med den amerikanska kvinnliga artisten missy elliot... hmm.

fattar inte hur jag kunnat hänga upp mig så på den låten och inbilla mig själv och min omgivning att den verkligen har något jag kan relatera till. men svängig som tusan är den.

förlåt för det misstaget. och för alla mina andra synder också. jag har tyvärr inga plåster på såren att dela ut, dom är slut.

Odd shag back in the days

2006-05-30T23:36:00.000+02:00

hej alla fans! nu använder jag mig av alla billiga knep jag kan komma på, jag måste nämligen hitta en låt. vem som helst får gärna säga vilken det är, för jag kommer inte på vad artisten heter eller vad låten heter.

gissar att den heter "back in the days" (eftersom det trallas glatt så i refrängen) och det är nån slags upptempo, glad hip hopig r n' b kanske, typ lite som missy elliot men inte riktigt. kanske är den lite funkig också, ni fattar säkert. i refrängen sjunger dom "nånting nånting nåt - it was back in the days!" kanske sjunger dom (en man tror jag, men inte ens det har jag vett på att minnas) nånting med ett årtal också, typ 1983 eller -84 i ena versen och -93 eller -94 i en annan vers.

jag håller på att bli galen av allt letande, och hittintils har jag hittat inte mindre än 30 låtar som heter back in the days, men inte just den jag letar efter. jag har; megatdeath, missy elliot, erykha badu, dred scott, billy sheehan, markus guentner, ahmad, frankie knuckles, infamous mob & chinky, modjo, teflon poetics och en hel massa andra jag inte har en aning om vilka det är.

men inte rätt låt. snälla hjälp mig. den som hittar rätt låt åt mig vinner en fin present (som kanske, men inte alldeles säkert, består av en låtlista med 30 låtar som alla heter "back in the days").

jag kommer aldrig ihåg sånt här, och plötsligt är det superviktigt att hitta den här låten.

er vän i nöden.

äntligen sex! och porr.

2006-05-14T16:36:00.000+02:00

hej alla kära ni som förtvivlat väntat på inlägg som handlar om sex, jag ser er allt och ni är ganska många. du med teliauppkopplingen här i göteborg, som kommer hit för att förhoppningsfullt få gotta dig i sexhistorier, och du från sundsvall som sent i fredags kväll (kanske kom du hem efter en misslyckad kväll på krogen, kanske ville du porrsurfa med ditt krogragg, kanske kände du dig bara trött och ensam, vad vet jag) febrilt letade igenom min blogg efter något som åtminstone liknade sex.

för att inte tala om dig från universitetet i Turku, som återvänder hit gång efter annan i din tröstlösa desperata jakt på sexinlägg. vet din arbetsgivare om det här vanartiga beteendet? porrsurfa på arbetstid? ja, jag ska inget säga, jag lovar.

jag känner verkligen med er. framförallt ni som hamnar här under helgnätterna, sådär vid tre - halv fyratiden. min empatiska känsla väcks till liv av att i min statcounter hitta den ena efter den andra som hamnat i min blogg genom temat "sex" hos Nyligen. jag ser framför mig, hur ni beredda med ena handen innanför byxorna/kjolen/vaddetnuär med spänning öppnar min blogg. ni kanske röker en cigg, tar ett glas eller redan är lite fulla och sådär halvkåta som man kan bli när man druckit lite för mycket. ögonen lite glasartade och glansiga, förväntasfullt uthärdande den kassa uppkopplingen.

jag vet hur det känns, kära ni. men ibland är det så, precis som det är i verkliga livet: ibland får man ligga, ibland inte. ibland nästan lovar folk att dom ska ligga med en. och så gör dom inte det. ibland ger man själv andra signaler om att man tänker ligga med dom, men sen kanske man ångrar sig och vill inte alls.

så ni får betrakta mig som ett misslyckat krogragg, som en tjej som nästan lovar en sexuell fortsättning på natten men tröttnar och somnar istället. det är ju sån verkligheten är. ni tror att det är annorlunda här, men det är det inte.

så jag hånar er inte. jag visar min medkänsla genom att väcka er till liv. hitta på egna fantasier istället för att sno andras, och ligg med er själva om ni nu känner att ni vill ligga men inte har nån att ligga med.

nästa vecka: hur man tolkar in sexuella antydningar i precis allt.

mittinatten

2006-05-08T02:04:00.000+02:00

nu är det natt här hos mig igen och jag är trettioett år nu inte trettio som jag var förut. jag är så trött så trött men ändå sitter jag uppe sent för jag tror jag är en formulering en definition av något på spåren men så är det naturligtvis inte utan jag förhalar bara sänggåendet eftersom jag fick upp värsta myskänslan av det här.

natten igår blev så sen och det var bra att få promenera hem när det var ljust ute och fåglarna vaknade och det var inte så jättelångt att gå heller och det var fint på något sätt. och varmt var det med det kommer jag ihåg.

fler såna dagar vill jag ha i mitt liv fler såna med människorna jag gillar. vill jag.

jag ska sova nu och drömma en definition eller den formulering jag är på spåren det vet jag att jag kan.

Den andra drömmen:

2006-05-05T20:59:00.000+02:00

min mamma frågar om jag vill åka med henne till havet och bada. jag undrar vart, och hon svarar "haj-badet". det vill jag inte, där är klipporna branta och det finns hajar. och jag vill ta med f. men hon åker dit, och vi åker till ett annat ställe där jag får göra själva kusten på egen hand. vi är en grupp med både vuxna och barn, och en rullstolsburen flicka är med. jag tycker det är jätteroligt att göra kusten, alltså att "trycka ner" marken så att det blir havsrännor, och att "lyfta" marken så det blir sluttande stränder. sådär håller jag på, det blir små öar av olika typer av kustlandskap som de andra kan ta sig emellan.

men hela tiden glömmer jag bort flickan i rullstol, och får hålla på att bygga om och till för att hon ska kunna ta sig runt på samma sätt som dom andra, istället för att bygga efter hennes behov redan från början [och jag hör nu när jag skriver det vad det handlar om]. det finns en lång ranglig bro till "haj-badet" och mamma ropar på mig därifrån, hon vill att jag ska komma dit. f leker med tjejen i rullstol, jag ser att dom är säkra så jag börjar gå bort mot mamma. men så trillar jag i, jag tänker att jag borde bli rädd, för det finns ju hajar här. men konstigt nog blir jag inte det. f blir jätterädd och börjar gråta, men jag oroar mig inte för henne för flickan i rullstol tar hand om henne och tröstar och lugnar henne.

mamma ropar "vad var det jag sa, jag visste att du skulle trilla i" och det visste jag med, jag hade vetat det hela tiden [det här är väldigt likt en verklig händelse som inträffade när jag var tio år: jag gick på en brygga, och för mitt inre såg jag hur jag sekunderna senare skulle trilla av, trots att bryggan var både bred och stabil. sekunderna senare trillade jag av, rätt ner i vattnet som kanske var en decimeter djupt, eller två, på sin höjd] kanske var det därför jag inte var rädd, tänkte jag när jag låg där i vattnet och väntade på hajarna. jag tänkte också att jag inte skulle försöka simma eller röra mig på något sätt, det skulle ju bara locka dit hajarna.

så jag slappnar av helt och hållet och låter min kropp börja sjunka. det går ganska sakta men jag vet att jag har luft i lungorna så det räcker. efter ett tag sjunker inte kroppen mer, den börjar stiga mot vattenytan, och min överkropp med armarna ovanför huvudet ploppar upp som en liten plastdocka i ett badkar. någon slags räddningsbåt kommer förbi och drar upp mig. jag har saltvatten i ögonen [har jag gråtit?] så jag kan inte se något, men jag hör hur f pratar nej pladdrar med flickan i rullstol. hon låter lugn och glad. när jag öppnar ögonen ser jag ett virrvarr av oreangeklädda armar och långt långt borta på klipporna till hajbadet står mamma och röker så intensivt att hennes läppar gör skåror i hela ansiktet.

Till dig Kajsa och till mig: hunger.sex.krig.knark.

2006-05-05T18:48:00.000+02:00

okej, jag hade tänkt att aldrig bli såhär intern offentligt men vad fan. jag gör en paus i det tänkandet och ger oss plats som vi behöver. jag får väl vara intern om jag vill?? Ha? detta är vad som spelas på min dvd-spelare just nu och over and over again:

I was a mess in my open eyed youth
I grew up thinking
What's good for one, oppresses the other
It's my turn, my life, my way, mine, me

It made me crazy
I couldn't fight it
I couldn't wait to get away
It's a war
With the whole wide world
It's a war
With the boys and girls
It's a war
And nothin's gonna change
And nothin's gonna change

It's sister and brother, mother and daughter
Father, son, husband, wife, thing

It's drugs, it's hunger
It's race, sex, and government
Any way you look at it, you're part of it, you know it

The wrong inside you, can't get it right
You might as well get on the train

It's a war
With the whole wide world
It's a war
With the boys and girls
It's a war
And nothin's gonna change
And nothin's gonna change

The screen is so white, and it's so big
It's hard to get over the feeling, you're losing your mind

You offer the usher your ticket
You open your soda, see what guy you're sitting behind

You get excited, the lights go down
You get a > on the plane

It's a war

Martial arts eller berättelsen om textens diskursiva betydelse så som den utformar mig i skrivande stund nu nu och nu eller hur det kom sig att

2006-05-04T01:56:00.000+02:00

Foucault ”gick in i väggen” eftersom han var så jävla trött på sig själv, eller berättelsen om hur man överlever det kassa stavningsprogrammet när man har tusen liter text att producera på väldigt kort tid eller hur man gör för att inte bli galen

det är en massa osorterade ord inne i mitt snoriga huvud nu som måste komma ut bara måste komma ut annars kommer jag inte kunna sova och jag måste sova jag är sjuk och har snor och slem överallt. nej inte överallt såklart men ni fattar.

orden är inte alls i bokstavsordning eller systematiserade på något sätt men ut ut ut måste det bara och detta kan jag inte skicka någonannanastansstanstans.

NEJ! märker att just dom orden som vill ut inte går att skriva för dom är fan obscena och skulle missuppfattas dom skulle missuppfatta mig om det var nån annan som läste mig än jag själv och jag skulle uppfattas som homofobisk gynofobisk androfobisk och rastafariobisk fastän jag inte är det jo det sista är jag, jag erkänner.

idag har jag producerat inte mindre än 2067 ord av inte så varierande kaliber (kaliber?) som man skulle kunna tro och rökt mer än tjugo cigaretter trots sjuk i hals, näsa och öron det är inte bra säger doktorn men en annan doktor säger det är jättebra med just precis 2067 ord.

jag är så trött och speedad och avskyr samhällsteoretiker som säger saker som diskurs anal-ys reciprok konnotation intratextuell CAD och någon konstig tysk som dykt upp i min gästbok. kan folk inte bara säga vad dom menar?

Foucault (och det här är helt sant, jag lovar) blev så trött på sig själv och sina teorier om samhället (hädanefter kallat SH, icke att förväxlas med den utmärkliga artisten Staffan Hellstrands band SH) som kontrollant att han plötsligt en dag murade in sig själv i en katt i en vägg i en källare där edgar allan poe hade mördat sin fru eller hur det var. där satt han han väl sen och mjauade som en annan idiot.

ideologianalyser kan köra upp sin jävla *** i sin feta *** och inte ens njuta av det som en anständig teori skulle gjort. tacka vet jag proggen, dom sa rätt ut vad dom menade ackomanjerade av flöjter och falliska klarinetter och gud vet vad, men de talade klarspråk! dom hade dessutom vett på att njuta när dom körde upp klarinetterna i sin fjuniga ***hål.

men vad håller jag på med? vilken idiot som helst tillochmed jag själv kan ju se att detta är ordbajseri av rang och sluta läsa igår. men orden måste ut, man kan faktiskt vara verbalt bajsnödig ibland.

martial arts är inte som många tror konsten att döda någon annan på ett konstfullt sätt, utan det misslyckande som uppstår när man försöker tillgodogöra sig en eller flera teorier med status och inser att hjärnan inte längre är mottaglig, varpå man långsamt och på värsta tråkighetsmanér försöker ta livet av sina medmänniskor medelst tvångsmässigt textframställande. och inte ens lyckas med det, för man är helt enkelt inte tillräckligt tråkig.

slutligen vill jag bara tacka kajsa och jakob för att ni på förtjänstfullt sätt står ut med mig i detta, och publiken vill jag tacka med och alla mina fans som troget återkommer fastän jag inte skrivit något på så länge.

må vi alla en vacker dag brinna i helvetet för våra roliga roliga synder, medan teoretisk texter ligger på plats i jorden och förmultna!

Till Jakob

2006-04-05T07:12:00.000+02:00

hej du. följ länken GnällJenny så kommer du dit du ska.

irregulariteten befrämjad

2006-03-10T00:49:00.000+01:00

min tråkighet vet inga gränser just nu gränslöst tråkig är en del av mig. en stor del. innerst inne är jag hur kul som helst men inte inte inte kan jag förmedla det nu. till någon. jag är liksom stel och återhållen i själen, känslorna sammanbitna i koncentration. jag har koncentrationssvårigheter nu det är därav sammanbitenheten kommer sig.

inne i mitt huvud tänker tankarna alldeles på egen hand och som om dom är fulla och inte vet var dom ska ta vägen. de behöver komma ut och röra lite på sig de behöver ut i kroppen som att fysiskt ta dom från hjärnan och leda dom ut i handen och låta dom bli något annat så det får plats andra saker inne i huvet på mig.

såhär: tankar om jobb skulle kanaliseras genom kroppen ut ur mig och formeras om till en sån där papperssvan t.ex. och då kunde jag ta den där svanen och flytta runt på om jag ville. eller kan man andas ut tankar?

det får inte plats det får inte plats det får inte plats och jag processar inte något, lägger det bara i huvet, gå där och skräpa ner! det var det värsta. likadant hemma. slänger i mig mat i mental stress och låter sedan odiskade tallrikar stå. i flera timmar. behöver sortera och ordna och lägga saker där de hör hemma så det blir plats för annat.

det här skulle egentligen handla om kajsa som jag saknar så jag kan nästan dö och gråta efter henne och vilja att hon kommer hem nu nu! hon är så snäll och stringent och cynisk och jag behöver henne nu i röran. jag behöver dricka mig full med henne och helena och prata skit och dansa på borden och släppa kontrollen och gråta en skvätt av någon anledning som vi alla tre kommer att ha glömt eller låtsas att vi glömt nästa dag. kanske blir vi osams om något. fan vad jag längtar bort från den här tristessen! men verklighetsflykten är något jag inte längre kan tillåta mig måste vilja hålla mig till tråkigheterna är gjorda innan kulgrejerna får göras. det är mycket viktigt och kommer att löna sig för mig.

jag är en tråkig opåhittig mamma och en intetsägande flickvän nu. innerst inne är jag värsta kalaspinglan, det bara märks inte. bara om man tittar riktigt riktigt nära och det är kajsa så bra på.
GnällJenny

Rösta på mig!

2006-03-08T00:14:00.000+01:00

jag surfar runt istället ett tag till och hittar allt möjlgt konstigt som jag inte kan vara utan. jag har liksom inte så mycket att komma med, vet att en del studenter läser här och kan inte skriva om mitt jobb och kärleken vill jag verkligen inte skriva om här och jag är liksom tömd på idéer då. inget jobb och ingen hade jag kunnat beklaga mig över offentligt men inte nu.

stereon är paj, och ja, jag ska skaffa en ny, om inte du gör det åt mig snart, så musik blir på dvdn eller kassett men jag har av någon anledning lärt mig ha tvn som sällskapsljud på kvällarna. coola dottern somnar så gott till ljudet av tv och inte till musik.

till på söndag ska jag skriva remissvar men mest av allt vill jag göra helt andra saker, få tid till att ha det tråkigt och komma på bra grejer att göra. det vill jag och så vill jag kommer jag att ha det sen. inte nu.

jag kommer skriva här mycket mer också om andra saker än de banaliteter jag slängt ur mig här på sista tiden. stackars er vad har inte ni fått stå ut med!

och jag ska belasta er med ytterligare: as of today kommer jag lägga ut polls här med jämna mellanrum, upptäckte häromdagen att jag har haft alldeles för lite statistik i mitt liv på sista tiden. så rösta nu då folks, rösta för fan!

OCH KOM TILL HAKET IMORGON EFTER DEMON!

..men mest av allt, rösta på mig!!

personligt

2006-03-04T14:55:00.000+01:00

Fick det här:

open365dayz said...
Hi #NAME#. Just found your site via eyecare. Although I was looking for eyecare I was glad i came upon your site. Thanks for the read!

vadå #NAME#? kunde inte open365dayz bemödat sig med att skriva in mitt namn, eller åtminstone programmerat autospamen lite bättre.

nu är det krig.

minimum, wollter och guillou

2006-02-10T23:49:00.000+01:00

på något sätt hör upplysningslitteratur för barn ihop med sven wollter som i sin tur hör ihop med jan guillou. och det ska jag göra en riktigt snuskig juxtaposition av:

det här är sven wollter. för ungefär trettio år sedan såg han annorlunda ut. han hade skägg. då kan man tänka sig att han såg ut såhär ungefär:

men man undrar ju vem han som leker doktor är? i mitt huvud kan det inte bli något annat än janne:

och då torde det här vara en juxtaposition av något slag.

The ending

2006-02-09T22:01:00.000+01:00

det här får vara slutet på juxtapositionerna. snälla hjälp mig sluta. men låt mig bara säga detta: ordföljden är markören för relationen samtidigt som juxtaposition är frånvaron av en explicit markör. hur hänger det ihop med nedanstående?

/desperatJenny

I wanted to work with Damon because I consider him a very talented young man and I love his music. Doing this video appealed to me because of the strange juxtaposition of our two characters. I loved every minute.

On the subject of Juxtaposition:

2006-02-09T14:57:00.000+01:00

the juxtaposition was formerly a description of the positioning of two obejcts interrelated to each other. But in the early 80's, a fundamental revolution ended the more or less infantil use of the word, and in the upbringing of a new generation the following understanding of the word ellaborated:

Juxtaposition is now understood as an act or instance of placing two things close together or side by side. This is often done in order to compare/contrast the two, to show similarities or differences, etc. But there are still differences to be solved within the linguistiq context; two groups of experts in the area have been formed, and it ain't looking good folks.

The most extrovert group is known as "the nominal school of positioning juxtas", and are easily recognised since they constantly try to cast spells on whoever they meet, mumbling "juxta, juxta" (which, in itself is a juxtaposition) in rather low voices. They agitate at schools, use tons of dramatic performance acts on public places and so on.

The other group, "infiltrators of the logical fallacy", with roots in the philosphy of th 17th century, seem pretty harmless since they do not, under any circumstances, even mention the word "juxtaposition". But they use juxtaposition in all levels of society, even within the swedish government (where someone outside of the group unfortunately was to set the title of the text shown above).

These two groups, or gangs as I prefer to call them, are extremely dangerous to anyone who cannot to the extreme extent understand the meaning of Juxtaposition. Don't get inbetween if you see them involved in some kind of fight or debate. this is the first warning. What will follow?

The Juxtaposition!

2006-02-09T11:52:00.000+01:00

Vem är jag?

2006-02-09T11:39:00.000+01:00

Tydligen är jag hallspegeln RISKA!

Hallspegeln RISKAs främsta karaktärsdrag är att hon/han är empatisk, generös, snäll och skör. En RISKA är ofta en mycket omtyckt person. En sådan som du gärna dricker te och småpratar i timmar tillsammans med.

Vissa skulle kalla henne/honom jag-svag på gränsen till självutplånande. Visst, dessa karaktärsdrag existerar, för en hallspegel beror humör och dagsform mycket på hennes sällskap. Tillsammans med en vän med starkt utstrålande personlighet (t ex fåtöljen BARKARBY) förvandlas RISKA till en sådan person. Men förtrollningen kan brytas eftersom hallspegeln är något av en kameleont.

Ytligt sett är hon/han knappast någon ledargastalt, men det finns som bekant många olika sätt att leda på. Hallspegeln RISKA behärskar de dolda härskarteknikerna och får därför ofta sin vilja igenom utan att folk runt omkring förstod hur det gick till. I trängda situationer blir hon/han vass och agerar reflexmässigt. Kommentarer och kritik studsar tillbaka.

Innerst inne är varje RISKA en drömmare. Håll drömmen vid liv så ska allt gå väl!

Karriär
Hallspegeln RISKA föredrar människorelaterade yrken och jobbar ofta som taxichaufför, massör, arbetsterapeut, personalchef och inom hotell och restaurang. Även om hon/han inte är någon karriärist så kan RISKA gå långt i yrkeslivet. Med sin perceptiva förmåga och känsla för omgivningens signaler blir RISKA lätt en populär och uppskattad kollega.

Relationer
I relationer beror eventuella problem ofta på spegelns kameleontdrag. Partnern känner osäkerhet inför vem han egentligen lever tillsammans med, vilket i sin tur gör spegeln ännu osäkrare. Många speglars förhållanden har gått i kras av den här anledningen.
Många RISKA-typer riskerar att bli utnyttjade av sina vänner. Välvilja och generositet får inte övergå i naivitet och godtrogenhet. En rekommendation är att se upp med sittkudden PÖSIG och golvlampan SKYAR. De är charmiga och spännande men risken är stor att det blir ett alltför ensidigt givande från din sida. Bokhyllan BILLY och RISKA blir ofta goda vänner. I kärlek bör RISKA leta efter diskstället GRUNDTAL eller TV-stället OBSERVATÖR. Det är rejäla personligheter som RISKA kan få ett bra förhållande med.

Vem är du?

This is The Juxtaposition!

2006-01-25T23:03:00.000+01:00

så jag blir ombedd att flyga till new york. jag gör det, tänker jag och kliver på ett gigantiskt flygplan. det är härligt tomt överallt, jag är tydligen den enda passageraren. planet är helt inrett med grön utomhusmatta, du vet sån där som ska se ut som gräs eller åtminstone påminna om det, och det är alldeles tyst. tyst och tomt och jag är ifred. det hörs ingenting när mina skor trampar i golvet, och det hörs heller ingenting när jag drar min flygvärdinneväska i mörkblått över golvet för det är fan ta mig heltäckningsmatta överallt.

jag sätter mig i sköna sköna stolen och runtomkring mig tassar diskret små uppassare med tysta frågor om min bekämlighet och mina behov. de pratar inte utan kommunikationen sker med nån slags tankeöverföring. allt är så tyst och liksom slumrande. de ger mig vad de tänker att jag vill ha och behöver utan att ett ljud kommer över deras läppar.

framme i new york hamnar jag på ett storslaget hotell byggt av lyx. och gröna heltäckningsmattor. det enda jag kan förnimma överhuvudtaget är det mjuka mellanrummet mellan mig och golvet, den ljumna luften som underligt nog gör att det känns som om gränser saknas helt och hållet; mellan mig och mina kläder, mellan kläderna och luftrummet. allting liksom suddas ut och blir härligt lealöst. flyter ut och blandas upp.

och inga andra männsikor finns där, förutom de ljudlösa uppassarna som tillgodoser vad som behöver bli tillgodosett.

jag tar en taxi till en restaurang, minns inte om jag skulle träffa någon där, och upptäcker gröna heltäckningsmattor både inne i bilen och på gatan som bilen kör på. samma känsla av ljudlöshet och gränslöshet som tidigare och av ordlös kommunikation.

bilen stannar och jag kliver ut, trampar på heltäckningsmattan utanför restaurangen och får syn på gigantisk neonskylt ovanför mitt huvud, högt högt upp är den och texten är liksom omsluten av en pil som blinkar kraftfullt (det enda kraftfulla) rakt ner på mig. och texten i neonskylten pekar rakt på mig med orden THIS IS THE JUXTAPOSITION! YOU ARE HERE!

jag vet inte vad det betyder. vad betyder juxtaposition?

äta pizza utan vatten

2006-01-25T17:07:00.000+01:00

dålig sak: nåt vattenledningsrör har pajat i krokarna vilket resulterat i att vi i huset inte kan laga mat. man kan inte äta någonting utan vatten! jo, mackor och färdigblandad juice, men det räcker inte för nioåriga och trettioåriga magar. skulle kunna steka upp köttbullar och äta med okokt potatis eller friterat ris. eller själva pulvret som man gör pulvermos av. undrar hur det smakar om man blandar det med fil?

eller så kan man köpa tio barnmatsburkar på ica och värma i mikron. men det är både dyrt och äckligt. helt enkelt får man äta stekt något med stekt något till. blodpudding och bacon?

det allra bästa med att vatten saknas är att det inte går att spola på toaletten. kan man gå någon annanstans och göra sina grejer? hur länge har biblioteket öppet?

i somras hände samma sak, hela kvarteret blev utan vatten, men då var folk lediga, det var mitt på dagen och alla i mitt hus och långfikade på café zenit och käkade glass till middag. nu är inte samma sak.

det är snart kväll. vi är hungriga. vi äter pizza framör tv:n idag och tänder kanske några ljus. några andra tips?

tyst dag

2006-01-23T19:36:00.000+01:00

hela dagen har det varit tyst i mig på ett skönt sätt. inget prat och inga tankar alls. då kan jag passa på att lyssna på mitt nya favoritblandband. det låter så här:
blandband

bra är ditt nya dåliga

2006-01-22T01:16:00.000+01:00

sa p när jag bakfyllepratade med henne nu ikväll: allt det som förut var dåligt i ditt liv är nu bra. det måste betyda att bra är det nya dåliga.

hela livet är en tävling tänker jag om nästan allt egentligen. det är ett mönster i huvet på mig som livet passas in i och liksom mäts i. länge länge nu har jag försökt lära om, tänka om och på andra sätt istället. det går bra ibland och dåligt ibland. men att det går. det är något bra. tävlingstänkandet handlar om att hela tiden göra jämförelser; bättre eller sämre, större eller mindre, längre eller kortare djupare eller grundare lösare eller fastare. när jag försöker tänka på annat sätt tänker jag att ingenting kan jämföras alls utan är bra eller dåligt i sig självt.

men igårkvällen kändes liksom som mitt nyår eller någon slags manifestation av ett nytt liv, eller en fest enbart för den sakens skull. och då var det som om mitt liv förr och mitt liv nu tävlade jag såg det mitt framför ögonen på mig. ungefär som man plötsligt kan känna att delar av ens liv passerar revu så såg jag som framför mig en radda ändlösa nöjesguidenfester jag tidigare varit på, och jag såg hur jag hade mått och vad jag hade varit fokuserad på och vad jag hade haft på mig och vilka jag pratat med eller försökt eller velat prata med. danser jag dansat och band jag tittat på. och jag kunde se de där kvällarna liksom uppställda bredvid igårkvällen och allt var bättre med igårkvällen.

jag kände mig snygg och säker och vansinnigt full och rolig så in i helvete måste jag ha varit för jag skrattade så mycket. det var som att stänga dörren som länge stått på glänt mellan mig, nu, och mig, då. och det var så jävla skönt.

bakfyllan idag var värd. trots att jag fick huvudvärk av min egen röst när jag pratade.

och eftermiddagen bjöd på middag med gammal vän från förr som dyker in i mitt liv igen och som jag är så otroligt glad över. och barnen kom hem och vi spelade twister och deckarspelet och tryckte i oss chips till kvällsmat och sen somnade de små liven i nybyggd loftsäng och jag pratade med p länge länge i telefonen och har mailat och lyssnat på indieradio och längtar lite efter j men det är en skön längtan, ni vet en sån där som man blir varm i kroppen och glad av.

och jag har, efter flera genomlyssningar, nu förstått att det verkligen är bed of roses som karaokevännerna spelade in på mitt mobilsvar någon gång i natt. snart snart snart ska jag själv ställa mig på den scenen. och då jävlar.

Nöjesguiden 2006 is about to happen och livet är fint

2006-01-20T17:45:00.000+01:00

vädret vägrar mig högklackat ikväll. liksom det gör varenda förbannade år. och lika lite som alla andra år har jag lust att köa i en timma i snöstormskombinerade sandaletter. i år blir festen rolig ändå eftersom jag för en gångs skull inte är olycklig när jag går dit. och jeansen är nya och hyfsat ingådda för bästa rumpeffekt. rumpeffekten är viktig och jag vägrar skopåse.

det där minglandet kan kännas skönt eller obehagligt. ibland kan det kännas som om jag behöver nån att hålla i handen på såna tillställningar men jag kanske inte behöver det? jag kanske behöver att inte göra just det? det sköna är alltid att känna sig så där fri och liksom lite svävande och att kunna iaktta och ibland delta. men det kräver säkerhet inuti mig själv eller säkerhet runtomkring. helst både och. och det är inte alltid så.

och det blir dans! jag gillar dans och fylla och låtar som låter som Mon Amour som spelas på radion just nu när jag upptäcker att klockan är alldeles för mycket herregud, jag ska gå om en halvtimme och är inte ens klädd och håret är rufsigt som fan och vad var det nu jag skulle ha på mig igen?

och fastän vädret är emot mig denna kväll är liksom resten av livet helt för; jeansen, musiken, kärleken, jobbet, vännerna och familjen. det är som att alltihop har gått samman i en stor konspiration och bestämt sig för att detta året ska bli mitt. och jag tänker inte protestera, det får liksom vara nog nu, och det får vara nog av antal gånger som jag säger ”nog nu!”. när allt jag egentligen vill säga är JA JA!

Ett vardagsrum av bajs

2006-01-16T14:54:00.000+01:00

det var inte bajs i vardagsrummet men det var så det luktade. banne mig om inte jag kröp omkring på alla fyra och sniffade runt den barrande granen för att ta reda på var katthelvetet hade lagt en korv men hittade inget bajs någonstans gjorde jag. jag vädrade städade skurade kattlådan och toaletten men ta mig fan. inget bajs. granen var gammal och kanske rutten kanske var det den? som luktade bajs alltså. men det gjorde den inte. bajset liksom åt sig in i mitt medvetande på ett ytterligt obehagligt sätt; var /vart jag än vände mig i lägenheten luktade det en aning, och om det inte luktade just där jag var (sovrummet) så nog fanns det där och åt mig. bajset blev handikappande - jag ville inte alls röra mig inomhus av rädsla för att bajslukten skulle sätta sig i mina kläder, vi kunde inte äta middag framför tv:n som jag älskar så eftersom det var i just vardagsrummet lukten var som värst. jag kände sorg i mitt hjärta över denna unkna tillvaro. begränsande var just var det var. söndagsmorgonen (eller egentligen eftermiddagen) ägnade jag åt att istället känna sorg i köket. det var tungt att andas och framtiden kändes extra rörig och liksom tung. jag ville ta itu med saker, men sakerna var alltför tunga kände jag det som om det var. det kändes verkligen som bajs i framtiden. bajs som luktar så illa. stackars mig kände jag. stackars stackars mig.

jag grät en skvätt i mitt kök som just då inte luktade som bajs och försökte förklara för lyssnande människan som satt mitt emot mig där jag hopkrupen på en köksstol rökte under fläkten att framtiden var rörig och vad ska jag göra vad tycker du? är det sant som jag säger eller lurar jag mig själv håller på med självbedrägeri för att slippa vara en förlorare och kanske förlora något ändå, du vet som jag tänkt att jag inte mer ska göra. om jag ställer upp i tävlingen och förlorar då FÖRLORAR jag ju och är en FÖRLORARE. bäst att inte. stackars mig tänkte jag självömkande stackars mig som är en sån fegis vi går härifrån.

vi gick iväg från bajsfegisstället (min lägenhet) och grejade ett tag på annat håll med idén om att senare komma tillbaka och det gjorde vi. kanske har granen ruttnat det kan vara det som luktar så, men det kan vi inte ta reda på förrän vi ätit middag för inte fan kan man äta middag med bajslukt i näsan. granen efter middagen således. åt under tystnad. sedan bajsgrandags och granen barrade så förfärligt - jag vet! det kan vara julgransslingan som bränt, det kan lukta illa! lurade jag mig själv, för äckliga lukten var kvar även efter grannedmonteringen. allt hopp ute. jag får bo i bajs.

men jag nosade ändå vidare närmare bokhyllan där lukten var som fränast och ta mig tusan om det inte stod en rutten krukväxt på stereon! precis i mitt område för kärlek och ekonomi (hade en feng shui-hang up för ett tag sen)! rutten blomma luktar bajs, det är sant, och rutten bortkastad blomma luktar helt enkelt bajs någon annan stans. Krukväxt slängdes, julgrejer och gran bortforslades, och plötsligt.

plötsligt var framtiden inte mörkt rörig och höljd i bajs längre utan ljus och klar och jag blev genast glad. sen spelade vi dataspel tills vi gick och la oss och glädjen i hemmet var stor och fnittrig.

Kroppen/kroppen

2006-01-10T00:45:00.000+01:00

det väntar något bättre i min kropp runt nästa hörn, bara jag kan backa bandet lite lite. nånting blev tappat men påmint om och väntar på att bli upplockat igen. jag sitter med benen alldeles för korsade märker jag och alldeles för sent. samtidigt är kroppen så skön så skön och jag vill hela tiden tillbaka till det där när kroppen flyter ut det är bra. händerna blir alltför kalla av stillasittande till skillnad från varma som de var förut av rörelse och jag menar rörelse som i att dom rör sig av sig själva.

det är som att jag måste öka tempot, nej som att minska, nej nu vet vad jag: det är intensiteten och fokus som måste öka och mer riktas istället för att liksom fladdra förbi som det gör nu. jag fladdrar med mig.

jag behöver gå med bestämda steg som är tunga och som känner när dom går ganska långsamt vill dom gå och armarna vill svänga så där som dom gör ibland. inte titta alltför mycket uppåt utan snarare framåt. andas tungt.

det är någonting med min kropp nu som stelnar till i rörelserna jag dansar gärna men i lördags dansade jag så stelt tänkte jag i efterhand. och jag vet hur det känns när kroppen inte är såhär utan i ett annat tillstånd där huden blir varm och mjuk och köttet liksom skvalpar innanför det är skönt. kroppen vet vad den vill med mig nästan hela tiden men är inte alltid bra på att säga ifrån. det behövs någon slags rörelse någon sammanhållen rörelse där alla små muskelsammandragningar egentligen är en enda. så är det på det nya året nu.

så jag måste backa bandet lite grann och vänta på kroppen samla ihop och hålla ihop koncentratet av det där som är det sköna med min kropp.

vad jag menar:

2005-12-19T23:36:00.000+01:00

Det är det här jag menar och nu använder jag någon annans ord, men det blir bra jag lovar.

Carl Erland Andersson skriver i gårdagens GP om privatlivets skymmande av kvinnliga konstnärers verk:

"Är det bara nördar som bryr sig om vad de kvinnliga konstnärerna skapar? Privatlivets sötma verkar locka intelligentian mer.

Joan Didion? I Sverige har ingen tidigare - utom ibland jag, och några andra nördar - brytt sig speciellt om hennes lysande författarskap; romaner, reportage, essäer. Tills hon skrev en sorgebok om sin dotters död, och sin mans. Den är säkert bra, jag har inte hunnit läsa den än, men den behandlar främst hennes privatliv. Den enda sötma som numera tycks locka den svenska intelligentian. Samt - kanske - förlagsvärlden. För man tänker väl inte uppmärksamma essäerna?
Barbro Alving? Bang. En feministisk tidskrift tog hennes signatur som namn, vilket är trevligt. Annars nämns hon aldrig. Ett visst intresse glödde till då delar av hennes dagböcker publicerades, var det i början av 90-talet? Ty där kunde man bland annat läsa om hennes prestationsångest och alkoholproblem. Hennes journalistik? Glöm den. Hon var en ohyggligt bra reporter, en av de bästa, vilket den som gräver lite i bibliotekens magasin kan förvissa sig om. Alltså har man inte en tanke på att ge ut ett nytt stort urval.
Sylvia Plath? Åh, hennes man var otrogen, och hon begick självmord! Det enda man inte intresserar sig för är hennes poesi.
Om detta är ett slags medial-feministisk strategi - att kvinnliga konstnärers identitet enbart kan relateras till deras privatliv - vägrar jag förstå den."

läs på GP

stackars män

jag ska fan tänka lite till på det här men nu funkar inte hjärnan just som den ska. åtminstone inte som jag vill at den ska göra. men det är något med resonemanget som hänger ihop och liksom klistrar sig fast i mig eller i varandra.

jakten går vidare. musiken är tyst idag.

photogenique, någon?

2005-12-13T23:19:00.000+01:00

varför ser jag såhär konstig ut på alla kort?

wendy + elvis = sant!

2005-12-12T22:51:00.000+01:00

det gäller den där frustrationen igen, ni vet den som jag ständigt återkommer till,
och jag hittar ju såklart kassetten där wendy james från gamla transvision vamp sjunger låtar elvis costello skrivit just till henne. hennes röst är en sån där röst som tar plats den liksom sveper in eller över rummet inte som en dimma utan mer som en ångvält överallt överallt. hans återhållsamhet förstärker bara det där vad det nu är jag gillar men jag gillar det som fan! ni måste bara lyssna, hör här:

I've grown so fond of gravity
Sometimes I like to breathe
And now that I've got used to it
I find it hard to say
"I will be leaving"

jag får gåshud av det där gåshud över hela kroppen och kan inte alls koncentrera mig på det jag borde nämligen att författa ett stycke feministisk luciavers som ska framföras för studenter imorgon.melodin är den gamla slagdängan "Ska bli sjuksyster jag, tralala" om ni minns, och än så länge har jag författat följande:

ska bli lucia jag tralala

det är fan inte mycket alltså och jag kan ju inte stå där och skämmas imorgon med ogjord vers! så om det är någon som har några tips är det bara att trala på, jag tar tacksamt emot allt jag får. ett annat dilemma är att jag inte äger några vita kläder men räknar kallt med att få låna vit prästkrageskjorta (jakob?) och ska inhandla röda band att ha i midjan. det kommer bli hur snyggt som helst och då är det nog ingen som tänker på att jag står och mumlar orimmad vers.

studenterna är gulliga och har bjudit mig på deras julfest och jag blev aldeles rörd och var tvungen att gå iväg en stund men så är jag ovanligt lättrörd. å andra sidan ska de snart sluttentera så inbjudningen kanske bara var ett otroligt lättköpt sätt att garanera sig ett godkänt. i vilket fall gjorde de helt rätt.
jag gillar ju fester och jag tror de märkte det vid förra tillfället när jag blev full med dom på krogen och var tvungen att ta taxi hem och berättade skrönor om min tid på SprayDate.

jag gillar mitt liv så jag bjuder på det. jag gillar verkligen mitt liv.

I have looked all over the place
But you have got my favorite face

så säger liz och det är sant.

Joho!

2005-12-12T00:58:00.000+01:00

det borde man visst man borde verkligen göra alla de där sakerna jag skrev igår att man inte borde. det är ju roligt ju! och en massa andra saker också för den delen.

Look at these my child-bearing hips look at these my ruby red ruby lips Look at these my work strong arms and You've got to see my bottle full of charm

saker att inte göra

2005-12-11T01:21:00.000+01:00

-blogga fulll
-supa ner siggg med okända mänskor och outta sitt liv
-fråga saker man inte vill veta svaret på
-spoinera på folkk
-fisa på krogeen högt så alla hör
-låta bliatt gå lägga sig fast man brode
-somna med klädernapå fr man orkr inte ta av
-skcicka sms mittinatt patetitetk
gonatt

morfarn, musiken och London

2005-12-09T23:44:00.000+01:00

vad kom först? försöker reda i den där frustrationen nerven jag hela tiden återkommer till den där frustrationen som innehåller på gränsen till något annat något utanför sig självt men samtidigt oförmågan att. jag vet inte vilken oförmågan är men jag vet att den inte riktigt når ut. oförlöst är den.

allt hör ihop. musik och kärlek är samma.

satt häromkvällen och arbetade till musik från för länge sedan och arbetet bestod i att försöka rita en slags karta över hur saker och ting hänger ihop för det är ju så jag föreställer mig världen. och det är ju det jag gör hela tiden jag ritar kartor. och när vi lyssnat klart på både flaming lips och liz phair och pj kändes lite för deppig satte jag på pulp och hade helt glömt bort något viktigt. jag får inte riktigt ihop det för det hänger ihop på så många sätt. men det har med något från för länge sen att göra med morfar och london -93 och nostalgilådan som står under bokhyllan i mitt vardagsrum och ska rensas ut. och kassettbandlådan som står bredvid och väntar på att bli rensad men jag är inte riktigt redo än att ta bort saker och då är jag kanske inte riktigt färdig att lägga till saker heller.

jag åkte till london samma sommar som morfar dog och jag var kanske arton år och alldeles ensam och arg på morfar för att hans död liksom kolliderade med mina semesterplaner för nu kunde jag ju inte vara riktigt glad på min fina semester. jävla gubbe tänkte jag, gud vad själviskt att dö på det där viset. men nu hade han ju gjort det i alla fall. och jag älskade min morfar så. men sen var jag ensam i london på det där bra sättet som jag hade tänkt mig i alla fall men mina nerver satt som på utsidan hela tiden. och när nerverna var där ute måste man som göra av dom nånstans och jag åkte tunnelbana jättelänge till en rätt sunkig krog som nästan bara spelade ace of base och kändes sådär inbodd. där spelade band som liksom triggade igång den där nerven hos mig och jag visste inte alls vilka det var.

men det var pulp i alla fall och jag kom ihåg det igen precis när jag lyssnade på mitt kassettband häromkvällen när jag satt och arbetade.

kvällen som kom efter häromkvällen öppnade jag den där nostalgilådan som jag inte tittat i på så länge. och jag hittade fina affischer och min första lönespec från nån spelning och gamla fotografier på mig själv från just den där sommaren 1993. min kompis karin och jag hade färgat håret likadant och jag minns att jag ville se ut som wendy james. och i den där lådan hittade jag också ett kassetband som jag fick skickat till mig efter att jag kommit hem från london och den innehöll såklart pulp. och jag förstår varifrån den där frustrationen som jag kan höra ibland hämtar upp mig på något sätt.

och nu vet jag att det finns saker i den där lådan jag är beredd att göra mig av med. för jag minns så väl med min kropp precis som en rytm kan sätta sig i kroppen kan föreställningen av ett minne göra det. allt hänger ihop och inget går att skilja från det andra.

This wasn't supposed to happen
I was happy by myself

Det kan inte hjälpas, det måste sägas

2005-12-06T22:19:00.000+01:00

det måste bara finnas en plats här för vissa människor. ikväll ägnar jag den platsen åt sånger som finns.

Viva Voce

Liz Phair

Breeders

Throwing Muses

Balsa gliders

Amy Rigby

Tanya Donnelly

Tack Maja jag hittade tillbaka igen

Linda Skugge

2005-12-05T20:08:00.000+01:00

Linda Skugge skriver i sin blogg att: "Om alla kvinnor ser till så att de kan försörja sig själva, dvs blir ekonomiskt oberoende av sina män så kan såna här saker inte hända.
Skärp er tjejer. Alla måste jobba och kunna försörja sig. Att skaffa barn är inte yrke som staten ska ge er lön för.
Var inte så naiva. Självklart kommer era män lämna er eller så kommer ni vilja lämna dem. Hur många par är gifta ett helt liv? Dessutom kan mannen dö. Alla kan dö, i morgon. På motorvägen. Så skärp er. Nu!"

Det var oförsonligt, Linda. Nej, jag menar inte att vi ska tycka som om kvinnor som Camilla, hon är inget offer. Eller? Det beror väl på vad det är vi vill uppnå.

På min agenda ligger kvinnors ekonomiska oberoende högt, och i nån slags strävan efter att uppnå det målet behövs inget tycka-synd-om, men inget INTE-tycka-synd-om heller.

Ryckuppdigmentaliteten gynnar inte kvinnor som Camilla, och för att uppnå oberoende för kvinnor i hennes situation behövs nån slags förändring av sakernas tillstånd. Inte bara en förändring av enskilda kvinnors mentala föreställningar om världen och av dem själva som offer. För vad är det Linda Skugge vill att vi ska göra? Ta oss i kragen?

Kragen är tagen i.

Vinnare och förlorare

2005-12-05T15:01:00.000+01:00

vi konstaterar alltså att det finns vinnare och förlorare och vinnare är såna kvinnor som georgia. hon blir liksom inte nedslagen av förluster det stärker henne och gör henne på något sätt till en mer värdig vinnare när hon väl vinner och det gör hon, förr eller senare. hon lägger sig minsann inte ner och gråter på köksgolvet och dricker sprit, o nej, hon sväljer klumpen i halsen höjer huvudet tar ett djupt andetag och fortsätter ihärdigare än nånsin fast inte sådär desperat utan lugnt och oerhört fokuserat. hon blicken som fästad vid hosisonten det vill säga den horisont hon vill åt och förvillar sig inte in på sidospår (sidosår?) eller tappar bort sig i irrelevanta detaljer nej då. därför är hon en vinnare.

ibland avskyr jag det med en sådan lättnad men när jag avundas det är det fan ingen lättnad det är en börda så tung så jag får kämpa med att bära mig själv. då vill jag ha skygglappar så jag slipper bli sådär vansinnigt intresserad och liksom inne i detaljerna alla tusen miljoner detaljer som irrar förbi och påkallar min uppmärksamhet och gud vad jag vill uppmärksamma dom.

andra gånger bli jag som uppslukad av den där horisonten och lägger inte alls märke till alla intressantheter som säkert skulle berika mitt liv och som jag kanske missar tänk om jag missar något? man måste alltid ha en utväg en bakdörr att smita ut genom för annars står man där med skägget i brevlådan och kan inte skylla på någon annan än sig själv och det vill man ju inte. bakdörrarna är som en guldkantad tillvaro full av omissade chanser spännande äventyr och konstiga människor man aldrig skulle lärt känna om man inte stuckit iväg, iväg ut till bakdörrslandet.

men själv fattas man på något sätt för man är aldrig där. och just därför beundrar jag georgia hon är liksom där hela tiden hon vet vad hon vill göra och så gör hon oavsett.

trailer

2005-12-03T22:27:00.000+01:00

inte riktigt än men ganska snart, så kan det kännas ibland när man liksom är alldeles beredd på den där lilla lilla darrningen som kommer sig eller snarare ska komma sig av något oväntat bra eller dåligt. när saker är liksom avklarade och behandlade och man vet att kommer att hända det är oundvikligt. nu är det en revolution på gång.

stackars män

2005-12-02T11:15:00.000+01:00

Jag fick en inbjudan till ett symposium om Fadern. Fadern är egentligen ett stort intresse hos mig, men jag drivs av en slags hatkärlek som är helt ogenomtänkt och går således på magkänslan. iallafall har jag följt diskussioner om fadern rätt länge och lyssnat på/läst hundratals berättelser om det för män oerhört komplicerade förhållandet till fadern. och det är något vajsing med hela resonemanget för det verkar som om dessa män i hela sina liv upprätthåller konflikten med sina fäder för att använda det som ett alibi för sina priviligerade positioner. Dom säger att att, visst, de har mycket pengar, makt och status men ändå är det synd om dom på något sätt, för att deras positioner är ett resultat av det just så outhärdliga i att aldrig bli godkänd av pappa.

Resonemangen är förståeliga utifrån en underdogposition, men fan inte utifrån en stackarsmigjagharsåmycketmakt-position. Att skylla på pappa när det går dåligt kan jag ha sympati för, men att skylla på pappa när det går bra?

Det finns en könsskillnad. Kreatörer av kvinnligt kön tillåts inte göra så. Se efter själv. Kreatörskvinnor med hävdelsebehov gentemot modern presenteras på ett annat sätt. De tas inte på allvar, deras personliga erfarenheter tycks inte alls kunna transformeras till politiska plattformar utan att bli nedgjorda. Kvinnors personliga liv fortsätter att vara just personliga, och får aldrig ALDRIG komma undan kritiken som innebär ett misstänkliggörande av deras agenda. Personlig hämnd kvinnor utför kreativt ligger milsvida från de erfarenheter män har av sina fäder som liksom stärker dem och får dem framåt. Tänk Carina Rydberg, Thorvall, Skugge.

"DÅ januari 2003: möttes Peter Kihlgård och Björn
Ranelid och mansforskarna Claes Ekenstam och
Jørgen Lorentsen i byte runt djupt personliga
erfarenheter men också konstnärliga och
vetenskapliga perspektiv på mannens vara som just
- man. Tänkt och skrivet av män om män - som
män. NU december 2005: återkommer de båda
mansforskarna i en ny spännande konstellation av
författare och konstnärer, allesammans triggade
runt den brännande frågan: Fadern, sonen och den
heliga uppgörelsen? Att vidräkna, frigöras och
undersöka fadersgestalten. Att söka förståelse
genom litteratur och konst. Vad är egentligen en
Far?"

sur i maj

2005-12-01T21:52:00.000+01:00

vet inte riktigt vart jag ska göra av den men den vill iallafall vara kvar här tills jag hittat lämpligare hem:

Thursday, May 19, 2005

Faderskapets vedermödor
Läste i Metro häromdagen en så otroligt gullig historia om en stackars pappa som helt nyligen konstaterat att han och andra fäder var så mycket sämre än mammorna på att hantera barnvagn. Han beskrev på ett lite spetsfundigt sätt hur mammor med vagn parerarhinder som om de inte gjort något annat, medan papporna mest velade fram och tillbaka utan att riktigt veta hur de skulle göra (gira?). Att papporna mest var intresserade av barnvagnens tekniska finesser och huruvuda den på ett snitsigt sätt går att fälla ihop. Så den får plats i (sport?)bilen. Den barnvagnsinkompetenta pappan i Metro föreslog att man på föräldrautbildningarna skulle införa kurser i konsten att framföra barnvagn. Det vore väl roligt! Så att de på små skolpojkars vis kan kan sitta där och fnittra åt sin egen tafatthet - på ett nästintill befriande sätt!

Det känns betryggande att någon tar det här med pappors delaktighet i sina barns liv på allvar. Och alla mammor torde dra en lättnadens suck - äntligen, ÄNTLIGEN kan vi lämna över en del av ansvaret för barnen på fäderna! Vad blir nästa steg? En kurs i att knyta skorna på ungarna, så inte telningarna snubblar när de väl lärt sig gå? Vad är problemet egentligen?

Männens tafatthet görs det gulliga anekdoter om, men ärligt talat, det är väl för fan bara att köra? Problemet är väl i själva verket ett helt annat, nämligen att det inte finns så många fäder som överhuvudtaget kör barnvagnen tillräckligt ofta för att få in vanan?

Mammorna har helt andra problem; taskig föräldraförsäkring, 42 timmars hushållsarbete i veckan och ständigt avbruten sömn. Är det någon som fnittrar pojkaktigt? Har vi några putslustiga anekdoter på lager? Kan vi kanske ha en kurs i effektivt hushållsarbete och tips på vart vi kan köpa billiga sömntabletter?

7 pm eternal

2005-12-01T08:49:00.000+01:00

fastän klockan inte ens är nio har det hänt två helt olika saker som har försatt mig i två helt olika känslostämmningar och sånt är ju alltid jobbigt. det är liksom som att kroppen ställer in sig (mig) på en frekvens och sen har svårt att ställa om och resultatet blir som när man får in rysk radio i förstärkaren - man blir helt förvirrad och undrar vad man ska ta sig till.

det första som hände var att min dotter som var så väldigt trött imorse när jag väckte henne med helt uppgiven stämma och något lesset i rösten frågade om jag ville höra en rolig historia. det ville jag ju såklart. den var såhär: det var en gång en tjej som hette Ann som samlade på väskor. hon hade alltid en väska med sig överallt. en gång hade hon inte det. då frågade hennes kompis "var har du väskan, Väsk-Ann?". ordvitsar före frukost är inte min grej. men jag blev lite glad.

det andra som hände var att eftersom jag var väldigt trött och lite disträ imorse åkte fast på spårvagnen. det har hänt förut att jag är i min egen bubbla av något och liksom inte tar in vad som händer utanför och därför enbart kommer ihåg att ta fram en tjuga ur plånboken men sen glömmer bort att betala utan sitter/står där fåningt med en sedel i handen som om jag liksom har fastnat eller som om någon har satt mig på paus. detta hände iallafall imorse, och när någon sa "biljetten tack" förstod jag inte vad han menade. Men sen gjorde jag ju det och sa att jag glömt betala. "du ska inte tro att du kommer undan för det!" sa han argt, men det hade jag inte trott heller, jag ville bara tala om att jag inte hade nån biljett. jag blev inte särskilt sur.

han var ju ändå rätt gullig på något sätt, nästan lite rörande i all sin barskhet.

poängen är att jag inte orkar med såna här intensiva känslostormar så tidigt på morgonen (dvs att gå från att vara lite glad till inte särskilt sur).

Oh Juliana!

2005-12-01T02:06:00.000+01:00

äntligen har jag hittat rätt och på nytt återupptäckt saker jag gillar: Juliana är tillbaka i mitt liv och egentligen är det som om hon aldrig var riktigt borta och det finns minnen i min kropp som som spritter igen och som får mig att längta efter något jag hade glömt bort att jag längtade efter eller behövde. jag behöver juliana.

du kommer inte förstå vad jag menar, men det gör inget jag känner ingen ensamhet längre. musiken vi lyssnade på finns kvar och juliana fortsätter spela det är som locktoner som om hon vill locka med mig nånstans jag inte varit förut men ändå vet att jag vill vara och liksom omsluten vet jag att jag är där. juliana hatfield är det vackraste namn jag vet, jag kan inte förklara något annat nu. jag blir varm i hela kroppen av detta och sätter låtarna på repeat inne i huvudet på mig själv. när jag klätt av mig och krupit ner under täcket och blundar kommer hon sätta sig på min sängkant och sjunga mig till sömns.

you can always get what you want

2005-12-01T00:44:00.000+01:00

Det är något som är viktigt för mig med saker som hör ihop så mycket att de liksom bildar ett eget vara som när man tar bort någon ingridiens upphör att existera. slem är sånt och klet och barn och blandband och mat för det tar liksom aldrig slut det organiserar sig i en evighet. jag gillar klet som blir när man ligger med varandra och allt ens eget sköna blandas med den andras sköna och blir en alldeles egen skönt som sätter sig fast på ens kropp. det är liksom vått och varmt och kallt på samma gång och jag vill ogärna tvätta bort det för det betyder på något sätt att kletet liksom är orent men det är i själva verket alldeles rent och har inte besudlats av någonting utan är bara en stor fläck av det som alldeles nyss var så jävla skönt och jag vill behålla det som minne.

mitt barn är ju ett resultat av ett sånt klet men hon är ju ett alldeles eget klet som liksom för alltid är en del av min kropp fastän jag inte är en del av hennes och som lever ett eget liv och förändras på det där sättet som magiskheter gärna gör. och när hon dör kommer hon ändå alltid finnas kvar, hennes klet kommer att ha haft någon slags verkan på någonting i den här världen och jag kan inte ta bort min kropp från hennes kropp ingen kan göra det.

mina blandband som jag älskar innehåller alla ungefär samma låtar fast i olika ordning och när jag lyssnar igenom dem som är tio år gamla förstår jag vad jag menade eller ville mena även om jag inte längre håller med. nästan varje blandband jag vårdat innehåller breeders canonball fast på olika ställen, ibland redan som nummer två eller tre på A-sidan och ibland som näst sista låten på B-sidan och varje gång betyder hela blandbandet olika saker. det går liksom inte att översätta till CD som ju saknar den organiska förmåga kassettband har. utan canonball skulle inte mina blandband vara mina blandband utan kanske något annat. jag undrar vad?

det är som att tänka på evigheten men jag gör det ganska sällan nuförtiden.

jag tror att man kan få det man vill ha om man vet vad det är och jag är helt säker jag vill ha det där kletiga.

Sanning eller konsekvens

2005-11-29T14:51:00.000+01:00

det spelar ingen roll om det är sant eller ljug, just nu behöver det bara vara något. du bestämmer själv.

Georgia

2005-11-28T19:43:00.000+01:00

det finns en kvinna som jag spionerar på. jag skrev en låt om henne som går såhär:

georgia was a teaser
she stood up when she fell down
i aimed at her to please her
it felt good when she went down

hon är en skuggfigur en projektion och en fantasi. jag vet ingenting om henne mer än att jag behöver henne till något som en mottävlande en konkurrent för hela livet är en tävling och georgia går från framgång till framgång och kan hon så kan jag. hon är stark och målinriktad och jag avundas henne i mina bästa stunder men i de sämsta missunnar jag henne allt.

georgia was a pleaser
i stood up when she fell down
i aimed at her to tease her
i felt so good when she died

det är något i det förflutna som måste försvinna snart snart snart och inte längre hålla mig tillbaka för det gör mig så trött. jag tittar på det nu jag har ögonen på det och jag har det i ryggen hela tiden just precis nu. det är små fina eller ofina minnen det är en låda full av nostalgi som måste bort för den håller mig tillbaka.

det är som ett dataspel, du vet som man liksom fastnar i och man kan inte sluta spela och man förlorar nästan allt för jag är så upptagen av verklighetsflykten så jag ser inte klart vad som finns framför mig eller bredvid mig och som kanske vill hålla mig i handen eller vara ett snällt sällskap. georgia skulle aldrig göra så, hennes prioriteringar är henne fullständigt klara.

jag är tvungen att rensa ut allt gammalt skräp som ligger kvar och som väcker olyckliga minnen och som förpassar mig till melankoli och självömkan. jag måste ta bort det skära av det och göra det till något som inte längre tillhör mig utan någon annan.

kan man förlåta en människa?

Motown sound

2005-11-26T21:08:00.000+01:00

alla applåderade. alla applåderade och ropade in oss igen och det var en känsla av revansch och av att äntligen bli tagen på allvar och vi blev champagnefulla tillsammans med nya och gamla vänner, föräldrar och mitt barn mitt alldeles egna barn var där och stod längst fram med sina stora vackra ögon och de kritiska öronen på helspänn och en bamsetidning i handen.

det var en känsla av tillsammans igen, inte alls ensam i stora världen utan tillsammans med människor som överöste oss med något varmt och liksom klibbigt på ett snällt sätt.

jag inledde med att spela fel men det gjorde ingenting ingenting alls för när jag gjorde det var det i iver över att äntligen stå där igen längst fram på scenen med lånad gitarr och mer än tjugo plektrum i fickorna jag har plektrum överallt till och med i sängen så jag spelade fel och blev full i skratt och vände mig om till trummisJulia och hon liksom bubblade av skratt och glittrade och susanna och lisa och clara bara skrattade.

det räknades på nytt in och denna gången lyckades vi börja spela allihop samtidigt vilket verkar vara en fördel har jag märkt och jag kände mig som instoppad i världens bästa sovsäck alldeles omstoppad upp till öronen av musik och av människornas vännernas kärlek. då fick jag syn på min mamma som stod längst fram med mitt barn som höll sin pappa hårt i handen och jag tänkte att det var fint att de stod där tillsammans och jag såg att mammas ögon glittrade och liksom tårades och jag fick en klump i halsen som inte försvann förrän jag blundade. så det gjorde jag blundade och blundade och förvånades över hur inte nervös jag var och hur skönt det kändes i hela kroppen som en inte alltför våldsam avklingande orgasm som liksom sprider ut sig överallt.

efter inropandet och "vi kan inga fler låtar, ni får samma låt en gång till" och den här gången höll vi tempot och sackade inte och claras röst bar hela vägen genom hårdrocksstämman kom champagnen in sådär som på film i en silverhink full av is och tjusiga glas på bekostnad av någons fina bror. mitt barn framförde komplimanger och hennes pappa kritik vilket först kändes kasst för hur jävla många gånger har inte jag stått där och varit support och jag vet att jag inte kan kräva men ändå. men i fast övertygelse om att inte ta till mig av något negativt överhuvudtaget kom jag på att det är första gången han och hans musikerkompis tar mig på allvar i detta musikframställande och att orden var noga övervägda och på nåt sätt eftertänksamma ord om arrangemang och låtmaterial.

jag har potential nu kan jag känna det även om prestationsångesten emellanåt gör sig påmind och jag kom på att alla ackordkombinationer redan är använda och då återvänder jag till det bekanta i en springsteen eller stoneskombination men det är okej.

allt ljus på mig.

Vad är det bästa med mig?
	Att jag är så förbannat snygg, smart och rolig.

Free polls from Pollhost.com